Albykollektivet.

Efter tre år som ungdomsledare i Kristinehamn i östra Värmland lämnade jag kvar en bit av hjärtat i Selmas, Löfbergs Lilas, och Svennis hemland. Nu är jag nyss hemkommen från en helg tillsammans med Missionskyrkans pastorskandidater på Vägsjöfors herrgård, ett fantastiskt ställe med Hovfjället i väster och sjöar i öster. Vi umgicks, spelade Settlers, paddlade kanot, vandrade i skogen, samtalade om teologistudier och kallelse…

Ni förstår att vi hann med både det ena och det andra. På lördagskvällen samlades vi för nattvardsandakt och bön. Det var en stark stund som vi fick avsluta med att be för varandra. Det var en sån kväll där saker och ting faller på plats, där oro och känslor av att inte räcka till rinner av en, där man får känna att Gud verkligen älskar både en själv och andra runt omkring.

Johnny Cash sjunger: Mother nature’s quite a lady, but you’re the one I need. (Flesh and Blood heter låten, vem eller vad “you” syftar på för just dig lämnar jag öppet) Sammanfattningsvis kan man säga att det var underbart att vara tillbaka i den värmländska naturen, och att även den där djupare törsten fick tillfälle att stillas. Den där längtan som det bara finns En som kan uppfylla. Dessutom fick jag umgås intensivt med mina kära pastorskandidatskamrater (långt ord), vilket absolut inte är att förakta.

Nu har jag två dagar utan lektioner. Jag ska försöka plugga på egen hand, ta igen mig lite mer, och leva på allt det goda jag fick i helgen. I skolan är det mycket teorier och analys, nu fick jag påminna mig själv om att det här med Jesus faktiskt är på riktigt också. Kan dessutom inte klaga på helgens fotbollsresultat runt om i Europa. Varför vinna med 5-2 när man kan vinna med 5-0?