Vägen i ett kollektiv..

Satt pa tekannan, snart ar jag hemma igen!

Åh, det pirrar i magen. Resfeber kallas det kanske… Jag har tjugo minuter kvar hemma innan det bär av. För er som inte redan visste åker jag till sydostasien (tailand-kambodja-laos) i ett par månader.

Jag tänkte försöka blogga lite från fjärran östern. Men jag vet inte, jag och internät är inte bästisar. (-:

Nu ska jag dricka upp tet och kolla igenom min packning innan jag ger mig ut i den stora världen.

Kram!

För er som inte redan visste det kan jag meddela att det under förra veckan spred sig kräksjuka hemma i kollektivet. Jag trodde, naivt nog att jag hade klarat mig undan när jag på fredagen ännu inte hade börjat känna mig dålig. Men tji fick jag! På lördag bröt det ut… Numera är Edvin den enda som klarat sig undan. Tuff kille dendära Edvin!

Jag är fortfarande dålig och tror att kräksjukan valde att gå en andra runda över mig. Hursomhelst sitter jag för tillfället i karantän men planerar att återvända hem till Trek säsongsfinalen imorgon. Det mina vänner, blir grejer det!

Det är en hel vetenskap det där att åka tåg/tunnelbana. De två allra viktigaste delarna är att:

1. man sätter sig på rätt plats (gärna nära ett fönster så att man har något att luta huvudet emot när man somnar + så att man åker framlänges)

2. man måste tänka på är vilka man sätter sig bredvid. Till exempel så vill man helst inte sitta bredvid tonårsgäng, de tenderar att prata så mycket att man varken kan sova eller läsa. Tanter däremot, de är dem man vill sitta bredvid.

För ett par dagar sedan så hittade jag en supertant att sitta brevid. Inte nog med att hon var en typisk tant, hon hade också en stickning i handen (!). Som vanligt somnade jag nästan direkt efter jag hade satt mig ner på sätet. I vanliga fall brukar jag vakna panikartat i fittja och inse att det är lugnt, jag har inte missat min station. Men den här gången var det annorlunda. I Skärholmen känner jag en varm hand på min och hör en tantröst säga “Lilla vännen, jag vill inte att du ska missa din station för att du somnat”. En sån omtanke, en sån fin tant! Det gjorde ingenting att hon egentligen bestal mig på sovtiden mellan Skärholmen och Alby. Hon gjorde min dag…!