Vi är del av en rörelse
Ellie på Sammankomst - bild i Dagen
Joel Halldorf skriver idag i Dagen oerhört intressant om den nya kommunitetsvåg som sköljer över Sverige. Han är också oerhört generös i sin tolkning av dagens rörelse, som till skillnad från 70-talets dito är mer genomtänkt, helt enkelt. Och ja, kan vi inte känna igen oss i det 
Hursomhelst. Jag tror verkligen att denna rörelse är oerhört viktig och att den kommer vara en del av den förnyelse och det stålbad som kyrkan behöver genomgå. Min förhoppning är att vi kan vara en rörelse som ger inspiration till människor, församlingar och till Kyrkan, utan att fördöma det som redan finns. Det är så oerhört lätt att man övergår till att peka på allt det i kyrkan och hos enskilda individer som inte är bra, inte minst känner jag igen mig själv i det. Kan vi istället vara en källa till inspiration, vara goda föredömen som man vill efterlikna och ta till sig av, då är vi på rätt spår.
Vad tror ni? Speciellt ni som inte själva är del av en kommunitet eller ett kollektiv, är detta ett för självgott sätt att se på sin egen rörelse? Är kommunitetsrörelsen det kyrkan verkligen behöver?