Vägen i ett kollektiv..

Nu i helgen hade vi den underbara förmånen att få hit Lisa Klang som visade oss hur vi skulle så och omskola våra plantor. Hon visade även var vi kunde sätta potatis (till judas stora förtjusning) och lärde oss hur man gör en kolmila. Vi passade även på att rensa upp i trädgården. Nils plockade två sopkassar skräp (i och för sig utanför vår trädgård) medan två andra i kollektivet gick loss med någon slags avbitare på häcken. Den jämnades med marken i ett huj och lika snabbt försvann brudslöjan och spaljén den växte på. (Undertecknad grep dock in i lagom tid för att räddavinbärsbusken.) Klätterväxten väntar nu på att få hamna på Fittjas  miljöstation, och vi har fått fram ett tidigare dolt fönster som behöver målas om.

Vi närmar oss dagarna då vi särskilt minns vår Herres lidande för vår skull. Då kan det passa med ett utdrag ur boken “Korsets väg” av Paul Claudel, ursprungligen utgiven i Frankrike 1911. Så här lyder det på korsvandringens första station där Jesus döms till döden:

Det är över nu. Vi har ställt Gud inför rätta och dömt honom,
Vi har dömt honom till döden. Måste bli av med denne,
måste bli av med Jesus Kristus. Han stör oss.
Vi har ingen annan kung än kejsaren, ingen.
Vi har ingen annan lag än blodet och guldet.
Korsfäst honom om ni så vill, bara vi äntligen,
äntligen blir av med honom. Bort med honom. Tolle, tolle.
Vi har inget val, han får offras. Vi tar Barabbas i stället.

Pilatus tar plats på det ställe som kallas Gabbata.
“Säger du ingenting?” frågar han. Och Jesus tiger.
“Jag finner inget ont hos den mannen”, säger Pilatus, “men…
Må han dö när ni nu vill det. Ni får honom. Ecce homo.”

Här står han med krona på huvudet och utstyrd i purpur.
En sista gång – dessa ögon fulla av tårar och blod!
Vad angår det oss? Vi orkar inte se honom längre.
En skandal för judarna är han. Och för oss en orimlighet.
Förresten har domen fallit och kan inte överklagas.
Tydlig och klar, på hebreiska, på grekiska, på latin.
Och där är den skränande hopen, och domaren tvår sina händer.

Att söka jobb ger mig dåligt självförtroende. Jag lyckas liksom inte vara så där lyckad som man tydligen förväntas vara. “Vi söker dig som är positiv och utåtriktad”, står det i alla jobbannonser. Men om man inte är det då – vad ska man göra då? Om man råkar vara mer ledset lagd? Jag skulle i och för sig kunna hänvisa till att jag är kristen och att det i Bibeln står att glädje är en av den Helige Andes frukter, och att jag därmed har åtminstone en potential till glädje.

Varför är det bara en viss personlighetstyp som får jobb? Ska man straffas för att man inte är glad? Vem är det som har bestämt vilka som får vara med och inte? Ska det vara på det här viset? Jag bara undrar. Sura och besvärliga människor är konstigt nog inte lika eftertraktade. Okej, så hemsk är jag inte. Jag kan väl visst vara glad, trevlig och rolig jag också. När jag känner för det. Men jag är inte något djur som gör cirkuskonster på kommando.

Butikserfarenhet – nej.

Serviceinriktad -nej.

Tränar regelbundet – nej (även om Eke försöker övertala mig).

Körkort – nej.

Universitetsstudier – nej.

Arbetslivserfarenhet… Hm, ska jag skriva att jag har bott på typ ett kloster i två år? Arbetsgivarna kommer att tro att jag är knäpp! Är det ens lönt att skicka in någon ansökan? Jag ser framför mig hur de skrynklar ihop pappret. “Ursäkta, lilla fröken, men du lever inte upp till våra förväntningar.” Suck. Vart ska man ta vägen i denna värld?

Mitt böneliv har obemärkt utvecklats till en telefonsvarar-relation. “Hej Gud. Jag hinner inte prata med Dig just nu. Men om det är något Du vill säga kan Du väl lämna ett meddelande. Och så vill jag att Du fixar det här sakerna åt mig. Nu måste jag gå. Puss! Hej! Jag älskar Dig. Amen.” Något i den stilen.

Min blick far efter det meningslösa. Jag är så ledsen för alla de där sakerna som har samlats på hög i mitt liv. Som är i vägen, så att jag och Gud inte når varandra. Mitt inre är som en vildvuxen trädgård. Vad ska vi göra med allt det här trasslet, Gud? Vad hände med den fina lilla plantan som jag planterade för länge sedan? Överallt ser jag bara tistlar och ogräs. De växte upp samtidigt. Och de slingrade in sig i varandra, så att man till slut inte kunde se vad som var vad. Är den goda växten kvävd och död nu? Finns det ännu hopp?

Det är som att heligheten och synden vandrar sida vid sida. Jag måste stå ut med min egen brustenhet. Tistlarna försvinner inte i ett trollslag. Tyvärr.

Ibland får jag en impuls till att bara vilja fly ut i öknen, kasta av mig bekvämligheten och falla ner på knä i uppriktig förkrosselse, och göra sällskap med Elia eller Johannes döparen. Jag gillar det ordet. Förkrosselse. Det är något vi borde använda oftare.

Gud, jag är så trött på allt som inte är Du. Jag vill säga att jag älskar Dig och mena det. Jag ber Dig, ta ifrån mig allt som för mig bort från Dig och ge mig allt som för mig till Dig. Amen.

/Munken

… är det okristligt att donera spermier?

a) För att få evigt liv.
b) För att hjälpa en stackare som inte får barn
c) För att försörja sig under en idéhistorieutbildning
d) För att lyda Guds bud (1 Mos 1:28)