Jag har haft en längtan till Palestina länge. Och nu blir det av. Det är bisarrt, spännande, pirrigt, roligt, konstigt, utmanade, märkligt, inspirerande, skrämmande och massa annat. Det är helt enkelt ett virrvarr av känslor i min mage just nu. Men mest är det förväntan. Jag är så otroligt glad att jag får chansen att åka dit (med Equmenia). Att uppleva den verklighet som palestinierna lever i. Att få se hur livet hanterar spända situationer som den mellan Israel och Palestina. Att få se vardagen som våra nyhetssändningar missar att visa.
Jag kommer att befinna mig i Betlehem i sisådära 7 månader. Tokigt på något vis. Jag kommer inte bara att vara på genomresa eller på semester. Jag kommer bo i Betlehem. Jag kommer skaffa mig en vardag där.
Det hela betyder att jag inte kommer att bo kvar i Albykollektivet. Det är sorgligt på något vis. Det här är mitt hem. Och att inte dela min vardag med mina kollektivsyskon är onekligen skrämmande.
Förlåt för ett rörigt inlägg. Jag är så glad (och överraskad) över att jag får åka att jag har svårt att samla alla mina tankar som trängs i mitt huvud.
Ja, vi ska bespara er detaljerna. Låt oss bara konstatera att det funnits i kollektivet en vecka hos olika personer, barn och undertecknad Bryntesson, i en extremt brutal form som skapat såväl sömnbrist som dödsångest. Samt bön med handpåläggning, smörjning med olja (nåja, det var något slags hårgrejs för att utreda tovor), samt ett renande skumbad med piggelin och cocacola, som faktiskt verkar ha gett resultat.
Idag kom en av de sakerna vi väntat på – ett plask i toaletten. Ett av två barn har fast avföring igen! Och ingen har kräkts idag. Seger!
Jag gillar inte strumpor med hål i, så enkelt är det. Jag kan helt enkelt inte låta bli att riva sönder håliga strumpor när jag ser dem… Sen kollektivet startade har jag sett det som min livsuppgift att föra ett krig mot trasiga strumpor, vilka Nils och Eke tycks ha mängder av. En vanlig företeelse är därför att jag slänger mig över deras fötter, förbarmar mig över mina kollektivbröder och helt enkelt drar sönder deras strumpor så att de inte längre går att använda…
Men nu känns det som att det gått över styr. När jag började kriget mot de trasiga strumporna hade jag ingen aning att de skulle sluta såhär… Numera hittar jag sönderrivna strumpor överallt på mitt rum. Under kudden, i datorn, hängades på dörrhandtaget, you name it! Det är, för er som inte upplevt det själva, aningen obehagligt att vakna av att man har en trasig (använd) ekestrumpa över ansiktet…
Men jag tänker inte ge upp! Jag tänker fortsätta kriget mot strumporna. Jag ska bara lägga om taktiken och börja arbeta med samma smutsiga metoder som mina motståndare…
Med tanke på den senaste tidens kaos på bloggen med toalettbesök, fårorgier, Per Gessle och kexbadande tänkte jag förtydliga att vi i Albykollektivet kan vara intellektuella också!
Här är bilden som Nils inte vill att ni ska se!
Här är beviset på att vi även ägnar oss åt intellektuell verksamhet i kollektivet
Jag lurkar en hel del. Det hör bl a till mitt jobb. Och det hör definitivt till min personlighet. Då innebär också att jag springer över en hel del bra grejer, som det här nedan..
En del saker talar bäst för sig själva.
Känner ni igen er? Det gör jag!
Några av er har kanske redan läst om kexprojeket som väntar på att komma igång!
Vi har alltså för närvarande 9000 kex i kollektivet som vi försöker fundera ut vad vi ska göra med.
Ett problem vi har haft är ju insynen mellan mitt (Ekes) rum och gästrummet.
Framför allt när vi har kvinnliga nattgäster kan det ofta bli lite lurigt då vi kan se varandra rakt igenom de tomma bokhyllorna. Då är det gött att ha 9000 kex som ligger och skräpar!
Se och lär hur Albykollektivet löser problem!
Fråga inte om piratflaggan............
9000 kex, jupp! Och number 6 (till höger) fick vara med på bilden också!
För några dagar sedan gjorde jag den underbara upptäckten att Alby matmarknad reade ut vaniljkex.
Och då brödprojektet haltar något så tänkte jag att det nog är dags för ett nytt projekt!
Välkomna till Albykollektivets kexprojekt!
Planen är att plocka med sig ett paket med kex varje gång man åker in till stan och sen ge bort paketet till någon tunnelbanetiggare eller andra behövande.
Menmen, för närvarande har vi alltså lite drygt 9000 kex i kollektivet.
Och vad kan man inte hitta på med dem!
Återkommer imorn med ett annat förslag på vad man kan göra med kexen!
Idag, ca klockan 16:15-18:15 spelades det musik av Per Gessle på hög volym i vårt vardagsrum…
Den skyldige till detta har fortfarande inte kunnat identifieras eller straffas…
Som Nils redan har berättat så har vi en ovana att springa på varandra på toaletten…
Eftersom Nils inte nöjer sig med att ha den upplevelsen för sig själv beslutade vi oss för att iscensätta den så att även ni, våra kära läsare ska få ta del av den!
Detta är alltså synen som mötte Nils när han en dag helt ovetande vandrade in på toaletten.
Bilden är alltså arrangerad!
Jag har en bra förklaring varför dörren inte var stängd men den får vi ta någon annan gång!
