Kaffeångest

Ni kanske har läst Ekes inlägg om hans hemska honungsångest för ett tag sen. Idag var det min tur att stå framför hyllorna på Ica Maxi och sucka. Men den här gången gällde det kaffe. Snabbkaffe närmare bestämt. Kaffe är gott och bra för själen (eller rättare sagt, det kan bli väldigt jobbigt för själen om man inte får i sig kaffe på ett tag), och jag tänkte köpa något gott snabbkaffe att kunna dricka under rasterna i skolan. Skämt om att det faktiskt är en TE-ologisk högskola jag går på undanbedes ovänligt men bestämt. Jag är faktiskt mer av en bönemänniska.

När jag letar kaffe vill jag ha mörkrost eller någon annan stark variant, rättvisemärkt, och ekologiskt. De kanske har bättre utbud i bryggkaffesortimentet, men på hyllan med snabbkaffe fanns det inte en enda burk som kombinerade de här egenskaperna. Det fanns ett par som både var ekologiska och rättvisemärkta, men ingen mörkrost. Mörkrost fanns i några frestande varianter, men ingen av dem var vare sig ekologisk eller rättvisemärkt. Till slut var det mitt dåliga samvete som fick avgöra, så det blev samma snabbkaffe vi redan har i kollektivet; Löfbergs ekologiska och rättvisemärkta mellanrost. Hade gärna tagit ett annat fabrikat då jag inte är så förtjust i Löfbergs värderingar (läs: vilket idrottslag de sponsrar), men grundaren var ju trots allt missionare och värmlänning så det får gå ändå. Nu hoppas jag att det bruna pulvret tjänar mig väl i många välsignade fikaraster framöver!

Kaffe as it should be. Redo att drickas.

Kaffe as it should be. Redo att drickas.

Nu ska jag försöka plugga. Bloggen var en utmärkt ursäkt för att slippa, men nu kan jag nog inte dra ut på det här inlägget längre till.

Puss!

Ack Värmeland du sköna…

Efter tre år som ungdomsledare i Kristinehamn i östra Värmland lämnade jag kvar en bit av hjärtat i Selmas, Löfbergs Lilas, och Svennis hemland. Nu är jag nyss hemkommen från en helg tillsammans med Missionskyrkans pastorskandidater på Vägsjöfors herrgård, ett fantastiskt ställe med Hovfjället i väster och sjöar i öster. Vi umgicks, spelade Settlers, paddlade kanot, vandrade i skogen, samtalade om teologistudier och kallelse…

Ni förstår att vi hann med både det ena och det andra. På lördagskvällen samlades vi för nattvardsandakt och bön. Det var en stark stund som vi fick avsluta med att be för varandra. Det var en sån kväll där saker och ting faller på plats, där oro och känslor av att inte räcka till rinner av en, där man får känna att Gud verkligen älskar både en själv och andra runt omkring.

Johnny Cash sjunger: Mother nature’s quite a lady, but you’re the one I need. (Flesh and Blood heter låten, vem eller vad ”you” syftar på för just dig lämnar jag öppet) Sammanfattningsvis kan man säga att det var underbart att vara tillbaka i den värmländska naturen, och att även den där djupare törsten fick tillfälle att stillas. Den där längtan som det bara finns En som kan uppfylla. Dessutom fick jag umgås intensivt med mina kära pastorskandidatskamrater (långt ord), vilket absolut inte är att förakta.

Nu har jag två dagar utan lektioner. Jag ska försöka plugga på egen hand, ta igen mig lite mer, och leva på allt det goda jag fick i helgen. I skolan är det mycket teorier och analys, nu fick jag påminna mig själv om att det här med Jesus faktiskt är på riktigt också. Kan dessutom inte klaga på helgens fotbollsresultat runt om i Europa. Varför vinna med 5-2 när man kan vinna med 5-0?

Och vad gör du?

Att gå i skolan….. är både segt och lärorikt.

Just nu står jag vid en bibliotekstador i universitetsbiblioteket och funderar på livets stora och små frågor.

Det är möjligt att frihandel och rättvisemärkt tillhör dessa men då frågorna verkar locka fram de sämsta sidorna hos oss kristna i västerlandet (vi blir mest besatta av att debattera frågorna med varandra, mer än att göra något) så är det möjligt att jag kommer vara lite försiktig i mina uttalanden i dessa frågor på bloggen (vi försöker rädda världen istället säger jag!).

Menmen, det var som sagt inte vad det här inlägget skulle handla om.
Kanske inte heller skolan när jag tänker efter!
När folk frågar vad jag gör (som i vad jag jobbar med eller utbildar mig till) så borde ju det korrekta svaret vara att jag pluggar idéhistoria…
Vilken boendeform jag pysslar med borde inte vara så intressant va?

Men ack så fel man kan ha….

Mitt spontana svar blir faktiskt mer i stil med ”jag bor i kollektiv och pluggar lite idéhistoria”.

Det kan ha att göra med den skamliga bristen på föreläsningar och betonandet av egna studier… men framför allt tror jag det beror på att kollektivet är ett liv.

Det faktum att det är just Maestro, Führern, Notarién, Slasktanten och förebilderna som jag delar livet med sätter faktiskt sina spår.
Det påverkar mig att att bo med de här människorna… det sätter sig i min identitet minst lika mycket som min sysselsättning.
Vad det innebär vet jag ännu inte men om Gud har något att säga till om så tror jag det kan vara något bra…

För övrigt får ni jättegärna be för oss, att vi ska våga söka oss ut och hitta fler vägar här i Alby!

Bättre sent än aldrig har jag hört

Nu är jag här, ja alltså i kollektivet har jag varit ett tag, men det här med internät alltså (läs: inte min grej).  Mitt första blogginlägg… Vad ska jag skriva om?

Huset (lägenheten) är fullt ikväll, en rollspelgrupp (trek) och en brädspelsgrupp (tågspel) och två sovande små barn. Mycket folk blir det. Och mycket te. Det gillar jag. Det är det solklart bästa med att bo såhär, att alltid ha folk omkring sig. Förmodligen är det även det som kommer att vara det mest påfrestande framöver, men allt är ännu alldeles för nytt och mysigt för mig för att kunna vara påfrestande.

Nämen, nu är det kanske dags att dricka te. Igen. (:

Äntligen…

…har min dator kommit, så nu kanske det blir lite mer aktivitet från maestros sida. ;)

Studierna går framåt, men det är väldigt skönt med en dag utan föreläsningar också, då man kan sitta hemma, ta det lugnt, och bara plugga precis så mycket som man behöver.

Man kommer in mer och mer i det här med att bo i kollektiv. Man lär sig att bo tätt inpå varandra, ge varandra utrymme, men också kunna säga åt varandra när det behövs, vilket inte är någon självklarhet om man inte känner varandra så bra sen innan. Jag har också kommit in i att äta mycket vegetariskt, även om det var väldigt trevligt att hitta lite falukorv i kylen idag. ;)

 

På återseende!

Amen.se

Första september har kommit och gått. Liv gick åter till jobbet, Edvin började dagis och jag påbörjade en helt ny tjänst i ett helt nytt projekt:

Syftet är evangelisation, kristen närvaro och aktivism – på internet. Det finns otroligt mycket att göra och att ta tag i. Fantastiskt spännande! Målsättningen är att bygga upp nån slags kristen aktivistkultur eller -rörelse på internet och att sen göra mig själv helt icke-behövd. Det är stort och om jag ens kommer nånstans i närheten så är jag nöjd – men visionerna är viktiga! Har du själv idéer om vad detta projekt skulle kunna handla om så välkommen att delta! Jag är själv helt olärd och i många fall rätt okunnig, därför behöver jag också mycket hjälp med netikett, teknik åsånt. Bara en sån sak som vilka verktyg man har mest nytta av för att kommunicera i ett sånt här projekt är inte självklart..

Min förhoppning är att detta projekt kan inspirera, provocera och på nåt sätt få folk att börja röra på sig och inse att de själva faktiskt kan ge ett viktigt bidrag för Guds rike – inte minst på internet.

I söndags var det installation, så nu är det på riktigt..

Ordning och reda!

En grymt cool sak med att bo i kollektiv är att det finns andra människor i en hem som också gör saker.

När jag kom hem ikväll efter en skön kväll på tonår i Tumba så hade Linnea och gänget ordnat om hela köket på ett helt förträffligt sätt.
Jag blir genast sugen på att baka i det :)

För övrigt är brödprojektet inne på sin fjärde vecka och den här helgen är det baugetter som står på schemat.
Har redan gjort en fördeg och imorgon ska det bakas klart.
Fast det är fortfarande jätteläskigt att ge bort bröd till våra grannar.
Ni får gärna be att jag ska bli lite mer modig och utåtriktad.

för övrigt så borde Nils vakna till och Joel få sin nya dator snart och då kan ni räkna med fler inlägg från Alby.

/Judas

VI HAR INTERNET!!

Vem vet, kanske innebär det också fler poster och fler postare?

-nils

(Internetkampen som alltså pågått i ca tre veckor, med dagliga samtal och felanmälningar utan att ens få ett giltigt IP-nummer, kulminerade i konstant telefonsupport från 0900-1300 idag. Det hjälpte, pris ske Gud.)

Kommentera mera!

Hej vänner!
Vi vet att ni läser den här bloggen, enligt vår statistik så har vi vissa dagar uppemot 40 unika besökare och fler blir ni ju när ni och vi berättar om bloggen för alla vi känner :)

Men jag skriver inte det här för att berätta hur populära vi är utan för att uppmuntra er läsare att kommentera våra inlägg.
Låt oss märka att ni läser om, bryr er om och ber för oss! :)

Vi lovar att försöka svara på alla kommentarer och på så sätt hålla bloggen levande.
Har du något du vill läsa om på bloggen? skriv det i en kommentar.

Kort sagt, orka lägga 3 minuter på ditt liv på att kommentera oss. Vi blir så glada att höra från just dig!

/Judas

Varför kollektiv? [del ett av några]

Detta inlägg ska mer ses som en inledning till serien ”varför kollektiv” än ett inlägg om varför vi valt att bo i kollektiv.

Målsättningen är att vi alla i kollektivet, möjligen Ellie undantagen (beroende på hur länge serien kommer leva), kommer bidra i denna serie med olika tankar, idéer och kanske även ifrågasättanden (frågan går att ställa på minst två olika sätt).

Reglerna är som följer:

  1. Man får ta upp max ett ämne för varje postning i serien. Däremot så bör man givetvis förklara vad man menar och lägga ut det med olika hjälpmedel (som wikipedia, google eller Bibeln).
  2. Om man vill ta upp samma ämne som någon annan redan tagit upp så måste man tydligt visa en annan aspekt av det. (Inga onödiga upprepningar, vill vi hylla nån post så görs det bäst i kommentarsfältet, eller möjligen som länk i ett inlägg.)
  3. Inläggen ska rubriceras enligt ovanstående modell med löpande numrering.

Målsättningen med denna serie är dels att dela med oss av våra tankar om kollektiv för att inspirera och engagera, men lika mycket för vår egen skull, att konkret sätta ord på våra kollektiva och enskilda tankar om kollektiv.