Alltså inte på ett enbart dåligt sätt!
Familjen är hemma igen och Linnea är på gång.
Kollektivet börjar åter samlas!
Men hettan över Stockhom gör att ökenkänslan ligger kvar!
Menmen, inte ska det gnällas. Vi ses på vår Flottsbropicnic på söndag!
Har du inte fått inbjudan beror det på att jag inte har dig på facebook men du är så klart jättevälkommen ändå!
Kontakta anyone i kollektivet för mer info!
Jag är där igen. Jag är så otroligt utmanad av en bok jag läser. Och, precis som förra gången (då var det “den oemotståndliga revolutionen” som kastade om min värld) har Shane Claiborne något att göra med det hela. “Follow me to freedom – Leading and following as an ordinary radical” är skriven som en enda lång dialog mellan Shane Claiborne och John M. Perkins där de diskuterar, som titeln beskriver, vad det innebär att leda och att följa som en vanlig radikal.
Den är intressant och kreativt skriven men framförallt är den utmanade. Den kastar om min värld, och det är alltid nyttigt. Men framförallt för den mig att vilja försöka mer, leva närmare min tro och älska mer. Typ.
Läs den vettja.
Näpp, jag har inte sprungit göteborgsvarvet som Eke gjort den här helgen. Det hade förmodligen berättigat mitt gnällande mer om jag hade gjort det. Men det gör verkligen ont, överallt. Jag är blåslagen och har ont i axlar, ben, armar, huvud, knän, lår, ben, rumpa… You name it!
Boda borg är inte så piece of cake som man skulle kunna förvänta sig. Men nu känns det att man lever i alla fall. Och jag har haft bisarrt kul! Så enkelt är det. Tack ni som var med idag och tack till er som kommer lyssna på mitt gnäll om “klaustrofobibanan” och träningsverken under de nästkommande dagarna.
Jag luktar massa svett också. Det ska jag minsann göra någonting åt. Nu. Så enkelt är det.
Ja, alltså…
Det pågår (som alltid) ett litet krig i kollektivet…
Vi har fått lite brist på upphängningsanordningar i köket och jag är av åsikten att våra grytlappar bör få behålla sin plats och inte behöva maka på sig för knivarna.
Att någon annan i kollektivet är av motsatt åsikt blev jag varse när jag vaknade upp till följande hotbild…
Knivhot
Så blev man en del av denna blogg.
Idag blev det påhälsning i kollektivet. Dagens middag bestod av falafel (som nog mer liknade Linneas bönbiffar), pitabröd som inte ville jäsa = man kunde inte lägga något i dem och mängder med sås som inte gick åt… Men gott blev det ändå!
Eke tyckte även att jag borde passa på att gästblogga när jag var här, okej, tänkte jag som aldrig tidigare i mitt liv skrivit ett blogginlägg. Vad skriver man om då då? Jadu… Man låter fingrarna skriva det dom vill och ser om de har några kul idéer. Annars blir det bara ett sånt där inlägg utan något egentligt budskap. Typ som scenen ur Monty Python i Hollywood som jag och Eke nyss pratade om. Scenen där en av de håller en monolog i flera minuter utan att egentligen säga något alls. Helt underbart och sjukt imponerande!
Nu kom Eke tillbaka från att ha träffat ninjor på toaletten så nu blir det tillbaka till att vara social. Men som sagt var, var stolt Eke! Det var du som tog min blogg-oskuld!
//Linnea
Mjölbagge
ILLA, ILLA!
HUR ILLA?
SKITILLA
USCH, USCH, USCH!
Ja, nu har vi långhelg och kollektivet är utspridda över landet. Jag och barnen har landat hos mina föräldrar där även min bror och två kompisar för tillfället huserar, så vi har en rätt go kollektivkänsla här också!
Nils och Linnea har åkt till Örebro på Kyrkokonferensen
http://www.missionskyrkan.se/Hemsidor-Olika/Gemensam-Framtid/utmanad/
För Linnea var det obligatoriskt inför höstens palestina resa. Nils jobbar. Skickar ut direktsändning tror jag, och skulle visst hålla något seminarium.
Jakob håller på traditionerna och har åkt till Lincon, spelkonventet alltså. På söndag blir det re-union i Alby!
Jag har haft en längtan till Palestina länge. Och nu blir det av. Det är bisarrt, spännande, pirrigt, roligt, konstigt, utmanade, märkligt, inspirerande, skrämmande och massa annat. Det är helt enkelt ett virrvarr av känslor i min mage just nu. Men mest är det förväntan. Jag är så otroligt glad att jag får chansen att åka dit (med Equmenia). Att uppleva den verklighet som palestinierna lever i. Att få se hur livet hanterar spända situationer som den mellan Israel och Palestina. Att få se vardagen som våra nyhetssändningar missar att visa.
Jag kommer att befinna mig i Betlehem i sisådära 7 månader. Tokigt på något vis. Jag kommer inte bara att vara på genomresa eller på semester. Jag kommer bo i Betlehem. Jag kommer skaffa mig en vardag där.
Det hela betyder att jag inte kommer att bo kvar i Albykollektivet. Det är sorgligt på något vis. Det här är mitt hem. Och att inte dela min vardag med mina kollektivsyskon är onekligen skrämmande.
Förlåt för ett rörigt inlägg. Jag är så glad (och överraskad) över att jag får åka att jag har svårt att samla alla mina tankar som trängs i mitt huvud.
/Linnea
Såhär i tider när vårt officiella namn har satt sig är det kanske läge att titta tillbaka på gångna tider…
Här är några av de namnförslag på var på tapeten innan vi kompromissade oss till Albykollektivet
Bergskollektivet
Dödsskuggans dal
Kolleketivet
Kollektiv sjunde himlen
Sjunde Våningen
Kollektivliv
Polis
Eke ut
Ja, vi ska bespara er detaljerna. Låt oss bara konstatera att det funnits i kollektivet en vecka hos olika personer, barn och undertecknad Bryntesson, i en extremt brutal form som skapat såväl sömnbrist som dödsångest. Samt bön med handpåläggning, smörjning med olja (nåja, det var något slags hårgrejs för att utreda tovor), samt ett renande skumbad med piggelin och cocacola, som faktiskt verkar ha gett resultat.
Idag kom en av de sakerna vi väntat på – ett plask i toaletten. Ett av två barn har fast avföring igen! Och ingen har kräkts idag. Seger!