Vägen i ett kollektiv..

Det här är en så vacker sång, skriven av Mikael Wiehe, här framförd av Sofia Karlsson. Underbart att lyssna till. Och se på hennes ögon, hur de längtansfullt och sorgmodigt blickar bort i fjärran.

Mitt böneliv har obemärkt utvecklats till en telefonsvarar-relation. ”Hej Gud. Jag hinner inte prata med Dig just nu. Men om det är något Du vill säga kan Du väl lämna ett meddelande. Och så vill jag att Du fixar det här sakerna åt mig. Nu måste jag gå. Puss! Hej! Jag älskar Dig. Amen.” Något i den stilen.

Min blick far efter det meningslösa. Jag är så ledsen för alla de där sakerna som har samlats på hög i mitt liv. Som är i vägen, så att jag och Gud inte når varandra. Mitt inre är som en vildvuxen trädgård. Vad ska vi göra med allt det här trasslet, Gud? Vad hände med den fina lilla plantan som jag planterade för länge sedan? Överallt ser jag bara tistlar och ogräs. De växte upp samtidigt. Och de slingrade in sig i varandra, så att man till slut inte kunde se vad som var vad. Är den goda växten kvävd och död nu? Finns det ännu hopp?

Det är som att heligheten och synden vandrar sida vid sida. Jag måste stå ut med min egen brustenhet. Tistlarna försvinner inte i ett trollslag. Tyvärr.

Ibland får jag en impuls till att bara vilja fly ut i öknen, kasta av mig bekvämligheten och falla ner på knä i uppriktig förkrosselse, och göra sällskap med Elia eller Johannes döparen. Jag gillar det ordet. Förkrosselse. Det är något vi borde använda oftare.

Gud, jag är så trött på allt som inte är Du. Jag vill säga att jag älskar Dig och mena det. Jag ber Dig, ta ifrån mig allt som för mig bort från Dig och ge mig allt som för mig till Dig. Amen.

/Munken

Jag tycker att det är ett fascinerande fenomen att många barn har en favorit-docka eller ett favorit-gosedjur. Barnet, som annars är väldigt egoistiskt, är plötsligt väldigt mån om någon utanför sig själv. Ett ”Du” som barnet själv har skapat.

Min absoluta favorit-docka när jag var liten hette Isabelle. Mina kusiner begrep aldrig varför jag alltid ville leka med den där fula dockan. De såg inte på henne på samma sätt som jag. Det var något särskilt med Isabelle. Hon var inte lik de andra nyinköpta, stora, plastiga, parfymerade dockorna. Jag har henne fortfarande kvar. Hon är liten och behändig. Hennes bruna tygkropp är slapp, fast de svarta fötterna är överraskande bastanta. Hon är enögd och flintskallig. Spår av klister kan anas på hennes huvud, vilket tyder på att hon har haft hår en gång i tiden, men det måste ha varit innan hon kom i min ägo. Det ena ögat är sönderslaget, och de trasiga bitarna åker omkring inne i ögonhålan. När jag var liten tyckte jag att det ögat såg lite läskigt ut, så jag brydde mig inte om att granska det alltför länge. Men det hela ögat, blickade å andra sidan alltid så vänligt mot mig. Jag tyckte om hennes öga, och hennes knytnävar och lilla näsa var så näpna. För mig var det ett självklart val att älska Isabelle och leka med henne framför de andra.

Och vad kan man få ut för budskap av det här då? När jag tänker efter inser jag att jag fortfarande dras mot det trasiga. När det brister blir det liksom mer äkta. Kristendomen är den enda religion som har en trasig Gud. Och jag uppskattar Jesus för Hans trasighet. Han tillåter sig själv att gå sönder. Även efter uppståndelsen finns ärren i händerna kvar som en påminnelse. Jag vet att Gud har sett mig i min trasighet och böjt sig ner till mig, på samma sätt som mitt barna-jag lade märke till Isabelle.

Ett bildgalleri med Isabelle syns här nedan. Notera att hon sitter på min egenhändigt gjorda bönepall (fast jag fick mycket hjälp av fd. syster Johanna). Hon var tvungen till att sitta på någonting för att inte säcka ihop alldeles…