Min absoluta favorit-docka när jag var liten hette Isabelle. Mina kusiner begrep aldrig varför jag alltid ville leka med den där fula dockan. De såg inte på henne på samma sätt som jag. Det var något särskilt med Isabelle. Hon var inte lik de andra nyinköpta, stora, plastiga, parfymerade dockorna. Jag har henne fortfarande kvar. Hon är liten och behändig. Hennes bruna tygkropp är slapp, fast de svarta fötterna är överraskande bastanta. Hon är enögd och flintskallig. Spår av klister kan anas på hennes huvud, vilket tyder på att hon har haft hår en gång i tiden, men det måste ha varit innan hon kom i min ägo. Det ena ögat är sönderslaget, och de trasiga bitarna åker omkring inne i ögonhålan. När jag var liten tyckte jag att det ögat såg lite läskigt ut, så jag brydde mig inte om att granska det alltför länge. Men det hela ögat, blickade å andra sidan alltid så vänligt mot mig. Jag tyckte om hennes öga, och hennes knytnävar och lilla näsa var så näpna. För mig var det ett självklart val att älska Isabelle och leka med henne framför de andra.

Och vad kan man få ut för budskap av det här då? När jag tänker efter inser jag att jag fortfarande dras mot det trasiga. När det brister blir det liksom mer äkta. Kristendomen är den enda religion som har en trasig Gud. Och jag uppskattar Jesus för Hans trasighet. Han tillåter sig själv att gå sönder. Även efter uppståndelsen finns ärren i händerna kvar som en påminnelse. Jag vet att Gud har sett mig i min trasighet och böjt sig ner till mig, på samma sätt som mitt barna-jag lade märke till Isabelle.

Ett bildgalleri med Isabelle syns här nedan. Notera att hon sitter på min egenhändigt gjorda bönepall (fast jag fick mycket hjälp av fd. syster Johanna). Hon var tvungen till att sitta på någonting för att inte säcka ihop alldeles…

Så. Kära mor och far. Stort tack från oss alla i Albykollektivet!

Ja. Det finns vissa saker som verkar vara osynliga. Dammet på golvlisterna, det fastbrända i ugnen, smutsen bakom kranarna som endast en tandborste kan åtgärda… Listan kan göras mycket lång. Dock är det så att det inte är osynligt för alla, och det är där Globalvårdaren kommer in i bilden. Globalvårdaren fixar undan det där osynliga, så att de som inte ser sådant inte behöver fixa det, och de som ser det kan få en inre tillfredsställelse.  Globalvårdaren lever sitt liv i tysthet – ingen vet egentligen riktigt vad det är som den egentligen gör, och till skillnad från Munken som lever ett inrutat liv väljer Globalvårdaren fritt sina sysslor från vecka till vecka.

Dock delar Globalvårdaren ett problem med Munken – och det är inomhustemperaturen. Trots luftade element och trots att centralvärmen i hela huset som tidigare tydligen varit avslagen nu ska vara igång så är Globalvårdarens element precis lika iskallt som tidigare.

1. Munken behöver sin skönhetssömn. Det är inget som står i Benedikt klosterregel vad jag vet, men det skulle kanske behövas. Sov ordentligt, annars blir du grinig. Gå gärna tidigt till vila, och stig upp tidigt på morgonen. Behåll en jämn rytm.

2. Be mycket och ofta, det är alltid bra. Tala med Gud när du är ute och går, när du åker tunnelbana, när du stiger upp och när du går och lägger dig. Be för dem du möter.

3. Ta det lugnt. Gå långsamt. Var uppmärksam. Försök att vara tillgänglig för vad Gud vill använda dig till – hjälpa en medmänniska exempelvis. Med god planering slipper man stressa. Hemligheten ligger i att vara ute i så pass god tid att man hinner komma försent. Ibland är det bra (ändock irriterande och tålamodsprövande) när saker få ta lång tid. Hetsa inte upp dig över sådant som inte är viktigt egentligen. Försök komma tillbaka till rätt fokus.

Munkens vardag består för tillfället av studier i Bibeln, filosofi, apologetik och själavård. Därutöver ägnar sig munken åt andlig läsning, kyrkogemenskap, privata nöjen (okej, det där lät suspekt) samt tankemöda och bearbetning av skumma inre processer. Munken har även ansvar för insamlingen (källsorteringen) och verkar för att kollektivet ska få en fungerande kompost.

Vem vill inte pussa Jesus liksom?

Alltså, i ett kollektiv så finns det ju vissa ekonomiska aspekter.
När vi startade kollektivet så insåg vi ju att någon skulle behöva ha ett ansvar för den gemensamma kassan.
Och eftersom vi vill följa vår herre Jesus på alla sätt (död åt fikonträden) så insåg vi att det bara fanns en person som skull kunna få rollen.

Det är alltså jag som är Judas!

Arvodet för att vara Judas i kollektivet är 30 silvermynt

Vad innebär då denna ärofyllda uppgift?
Jag har ansvar för kassan (ett konto på ett skandiabanken) och penningpungen (läs ett gemensamt Coop-visa).
Jag har även ansvar för att se till att kollektivets ekonomi håller sig stabil och att vi inte slösar bort våra pengar på dyra lyxartiklar och en massa onödig konsumtion.
Så det var väl allt om Judas.

Vi har även ett projekt med att alla medlemmar i kollektivet ska ha sin egen Theme song.
Detta är alltså Judas Theme Song (tyvärr börjar den inte förrän en och en halv minut in i videon).

Puss och kram!
/Judas

Öppen familj

Jag hittade Lennarth Nilssons serier om Helge From från 1977 hos mina föräldrar. Vissa av stripparna är fortfarande slående..

Vi får ursäkta så mycket att den här bloggen tar en sådan tid på sig att komma igång.

Det är fortfarande flyttkaos i lägenheten och blogginspirationen (den där vi får när vi är nöjda med oss själva och vill skryta) är inte på topp.

Men den här bloggen ska bli bra med massor med glimtar ur livet på sjunde våningen (det tillfälliga namnet på kolleketivet).

Just nu ligger Liv och barnen och sover medan jag och Nils bråkar om bloggen… Linnea och Joel är spårlöst försvunna.

Vardag på sjunde våningen helt enkelt.

Imorn är det Frizon så jag gör en tillfällig utflykt härifrån.

Återkommer med mer Frizoninspirerat bloggande i början på nästa vecka.

/Eke

Det här är Joel som skriver, ni vet, han i kollektivet som inte har någon som helst Tumba-anknytning. Nu har vi äntligen fått vår lägenhet, men jag har varit upptagen med jobb och annat så jag har inte kunnat vara med och hjälpa till med flytten. För att vara mer exakt har jag varit på läger (sista veckan som ungdomsledare) och på U2-konsert på Ullevi med några vänner från Kristinehamn (ska lägga upp bilder när jag fattar hur man gör). Nu är jag i föräldrahemmet på Smögen, ser fram emot några veckors semester, och lyssnar på förbandet från i lördags, Snow Patrol (som just nämnde Sufjan Stevens i Hands Open, den du Eke!). Har massa intressanta tankar jag vill dela med mig av just nu, men är fortfarande lite morgonseg så jag sparar det till senare. T.ex. några reflektioner över att mitt under en överväldigande konsert med 56 000 åskådare tänka tillbaka på kvällen innan då ett 30-tal firade nattvard på övervåningen i en sliten lägergård och konstatera att det inte var så mycket sämre. Inte alls. Också fantastiskt, men på ett annat sätt. Kanske kommer mer om det senare, vill ni höra mer om saken kan ni ju alltid testa kommentatorsfunktionen.

Allt gott!
/Joel

Sjunde våningen bjuder in och bjuder upp!