Albykollektivet.

Detta inlägg är en del i presentationen av kollektivets medlemmar.
Förhoppningsvis kommer även de andra att skriva några radar om vilka de är.

Vem vill inte pussa Jesus liksom?

Alltså, i ett kollektiv så finns det ju vissa ekonomiska aspekter.
När vi startade kollektivet så insåg vi ju att någon skulle behöva ha ett ansvar för den gemensamma kassan.
Och eftersom vi vill följa vår herre Jesus på alla sätt (död åt fikonträden) så insåg vi att det bara fanns en person som skull kunna få rollen.

Det är alltså jag som är Judas!

Arvodet för att vara Judas i kollektivet är 30 silvermynt

Vad innebär då denna ärofyllda uppgift?
Jag har ansvar för kassan (ett konto på ett skandiabanken) och penningpungen (läs ett gemensamt Coop-visa).
Jag har även ansvar för att se till att kollektivets ekonomi håller sig stabil och att vi inte slösar bort våra pengar på dyra lyxartiklar och en massa onödig konsumtion.
Så det var väl allt om Judas.

Vi har även ett projekt med att alla medlemmar i kollektivet ska ha sin egen Theme song.
Detta är alltså Judas Theme Song (tyvärr börjar den inte förrän en och en halv minut in i videon).

Puss och kram!
/Judas

Jag menar inte det att vi i kollektivet är en familj – det har vi inte riktigt hunnit bli än eftersom alla inte ens flyttat in (två av sju saknas) – utan att vi är en familj som startar upp ett kollektiv tillsammans med några studenter.
Detta går (uppenbarligen) emot den sociala normen i samhället så, med Shane Claibornes ord, nånting gör vi förmodligen rätt ändå, men jag har ibland känt mig lite elak när jag berättat om våra kollektivplaner för folk jag stött på. Folk är så totalt oförberedda på att man kan flytta in i ett kollektiv med familj så de vet inte hur de ska reagera, vilket oftast leder till att samtalet ganska snart dör ut. Nåja..
För oss är detta ett projekt som vi hoppas på och tror på. Hur lätt är det inte att fastna i sitt eget instängda och ofta kaosartade hem och därifrån beundrande betrakta “alla andras” perfekta ytor? Jag vet inte om kollektiv är ett ideal, men åtminstone bryter det mot normen, åtminstone hjälper det oss att bryta våra invanda tankemönster så att vi från ett lite mer fritt perspektiv kan se på vår omgivning.
Vi har massor av visioner, tankar och idéer med kollektivet (av vilka jag hoppas att vi verkligen inte försöker uppfylla alla, eller åtminstone börjar och fortsätter med det lilla) men för egen del hoppas jag att detta sätt att leva kan hjälpa mig att följa Jesu uppmaning att ge ett glädjebud till de fattiga och att befria mig själv och andra från åtminstone några bojor..

Öppen familj

Jag hittade Lennarth Nilssons serier om Helge From från 1977 hos mina föräldrar. Vissa av stripparna är fortfarande slående..

Hej på er.

Vi får ursäkta så mycket att den här bloggen tar en sådan tid på sig att komma igång.

Det är fortfarande flyttkaos i lägenheten och blogginspirationen (den där vi får när vi är nöjda med oss själva och vill skryta) är inte på topp.

Men den här bloggen ska bli bra med massor med glimtar ur livet på sjunde våningen (det tillfälliga namnet på kolleketivet).

Just nu ligger Liv och barnen och sover medan jag och Nils bråkar om bloggen… Linnea och Joel är spårlöst försvunna.

Vardag på sjunde våningen helt enkelt.

Imorn är det Frizon så jag gör en tillfällig utflykt härifrån.

Återkommer med mer Frizoninspirerat bloggande i början på nästa vecka.

/Eke

Hej allesammans!

Det här är Joel som skriver, ni vet, han i kollektivet som inte har någon som helst Tumba-anknytning. Nu har vi äntligen fått vår lägenhet, men jag har varit upptagen med jobb och annat så jag har inte kunnat vara med och hjälpa till med flytten. För att vara mer exakt har jag varit på läger (sista veckan som ungdomsledare) och på U2-konsert på Ullevi med några vänner från Kristinehamn (ska lägga upp bilder när jag fattar hur man gör). Nu är jag i föräldrahemmet på Smögen, ser fram emot några veckors semester, och lyssnar på förbandet från i lördags, Snow Patrol (som just nämnde Sufjan Stevens i Hands Open, den du Eke!). Har massa intressanta tankar jag vill dela med mig av just nu, men är fortfarande lite morgonseg så jag sparar det till senare. T.ex. några reflektioner över att mitt under en överväldigande konsert med 56 000 åskådare tänka tillbaka på kvällen innan då ett 30-tal firade nattvard på övervåningen i en sliten lägergård och konstatera att det inte var så mycket sämre. Inte alls. Också fantastiskt, men på ett annat sätt. Kanske kommer mer om det senare, vill ni höra mer om saken kan ni ju alltid testa kommentatorsfunktionen.

Allt gott!
/Joel

Flyttat in och flyttat upp,

Sjunde våningen bjuder in och bjuder upp!