Albykollektivet.

Ellie på Sammankomst - bild i Dagen

Joel Halldorf skriver idag i Dagen oerhört intressant om den nya kommunitetsvåg som sköljer över Sverige. Han är också oerhört generös i sin tolkning av dagens rörelse, som till skillnad från 70-talets dito är mer genomtänkt, helt enkelt. Och ja, kan vi inte känna igen oss i det

Hursomhelst. Jag tror verkligen att denna rörelse är oerhört viktig och att den kommer vara en del av den förnyelse och det stålbad som kyrkan behöver genomgå. Min förhoppning är att vi kan vara en rörelse som ger inspiration till människor, församlingar och till Kyrkan, utan att fördöma det som redan finns. Det är så oerhört lätt att man övergår till att peka på allt det i kyrkan och hos enskilda individer som inte är bra, inte minst känner jag igen mig själv i det. Kan vi istället vara en källa till inspiration, vara goda föredömen som man vill efterlikna och ta till sig av, då är vi på rätt spår.

Vad tror ni? Speciellt ni som inte själva är del av en kommunitet eller ett kollektiv, är detta ett för självgott sätt att se på sin egen rörelse? Är kommunitetsrörelsen det kyrkan verkligen behöver?

(Nedanstående har snurrat runt på diverse maillistor och bloggar. Vi i Albykollektivet kommer delta och vill sprida det vidare till fler. Häng på!)

Sveriges asylpolitik är inhuman! Speciellt om man ser det i ljuset av vad Jesus och hans tidiga efterföljare predikade och levde.

Kort resumé: Vi är nog många som på olika sätt insett att regeringen, oavsett politisk färg, ständigt verkar bedriva en politik som gör många asylsökande flyktingar till brottslingar. Och de får ju även fett med hjälp av resten av Europa genom Frontex osv. I Sverige tvingas människor på flykt att leva gömda utan rätt till läkarvård (utöver viss akutvård), bostad eller mat! Samma människor kommer antingen från krigshärjade länder, riskerar förföljelse eller kanske bara kommer tvingas leva ett helt odrägligt liv. Staten, med Migrationsverket och polisen i spetsen, bedriver i många fall en hetsjakt på människor, vilket tvingar dem att gå underjord och alltså mer och mer ut i marginalen. Familjer tvingas leva under ofantlig press, som i många fall också starkt påverkat deras barn och drivit dem till bl.a. apati.
Mitt i allt detta lever många i bubblan att Sverige har en fantastisk och human flykting- och asylpolitik! Medan vi egentligen lever i ett land som hjälper till att dela upp människor i legala och illegala! Önskvärda och icke önskvärda! Människan börjar tappa värde och existerar bara om de har en pappersbit som ger dom rätt att vara här!

Som efterföljare av Jesus finns det många saker vi kan göra! Bidra med matkassar, ge tak över huvudet (aka “gömma”), bidra med pengar till SL-kort, hjälpa till vid möte med myndigheter m.m. Många av oss gör det säkert. Därför tänker jag kort och koncist bjuda in er, ärade medlemmar av den världsvida kyrkan, att fira mässa utanför Migrationsverket i Solna 11 juni 2010 kl. 07:30. Vi är några få, från det lösa nätverket Kristen Underjord och Bagiskommuniteten i Stockholm som, peppade av såväl Gud och dennes ord som andra syskon (gruppen “De Fria Baptisterna i Örebro och Christian Peacemaker Team, Malmö) runtom i landet som den senaste tiden gjort olika sorters aktioner “mot”/utanför/innanför Migrationsverket. Bönesamlingen/mässan får dubbla betydelser då det blir en konkret “bönemanifestation/aktion” mot inhuman flykting&asylpolitik och kärlekslösa handlingar, men vi visar också vad vi tycker och uttrycker vår vilja att fortsätta vandringen mot det nya riket. Bönen är ett viktigt verktyg i allt engagemang för rättvisa, men det viktigt att det inte slutar vid antingen bara bön eller bara engagemang. Jag tror och hoppas att detta är en början eller en fortsättning i kampen för mycket humanare behandling av flyktingar. Tanken är också att denna “mässan” kommer att firas upprepade gånger med jämna mellanrum i den kommande framtiden.

Rent konkret bjuder vi in dig såväl som Migrationsverkets personal att i gemenskap dela bröd och vin, bekänna våra synder (alla är vi delaktiga i “systemets” kärlekslöshet gentemot flyktingar) och be för den institution som kommit att symbolisera men också generera oerhörd kärlekslöshet. Vi ber om befrielse för de fångna och rättvisa för de rättfärdiga, såväl flyktingar som anställda på migrationsverket. Vi ber att denna institution ska smidas om till att bli en hjälp för människor på flykt undan krig, fattigdom och förföljelse istället för en orättfärdig “polis” som ständigt flåsar flyktingar i nacken med tvångsavvisningar i högsta hugg! Vi ber också om att Guds rike ska komma, ett rike där ingen människa är illegal!

Praktiskt: Vi följer tillsammans en tidigare utvald tidebön (från boken “Alternativa Tideböner”) med fokus på rättvisa. Inom ramen av tidebönen (förskriven bön/ordning som innefattar bl.a. läsning tillsammans av pslamer och nytestamentliga texter) finns även plats för fri bön, sång och vi kommer även i all enkelhet fira Herrens måltid. Som det ser ut i dagsläget kommer ingen präst att närvara för uttdelandet av nattvarden, bara så att ni vet. Känner ni någon som vill komma med är det självklart välkommet. Något form av manifest/flygblad (med liknande innehåll som detta brev) kommer att tas fram och finnas på plats där viss förklaring och även “krav” står med. Detaljer kring mer praktiska saker kommer i senare brev till er som vill haka på. Då får ni även dokument med tidebönen, som också kommer finnas utskriven på plats.
Jaha, tack för att du läste och hoppas du hakar på! Säg till så fort som möjligt isånafall via mail ( avbild (snabelA) gmail.com ). Ni kan såklart maila om ni har frågor.

Med önskan om fred och kärlek under Jesu banér!

Ni som läser här har iofs rätt bra koll redan på vad kollektivliv innebär, men vill ni ha en fördjupning i vad detta liv innebär så rekommenderar jag att ni går in på den senaste posten hos kommuniteter.se där det finns en dokumentär skildring av livet i ett kristet kollektiv i Göteborg.

Storslaget var det också. Dessvärre har jag numera bara 15 minuter kvar innan det behöver vara uträttat, så jag den bistra verkligheten är nog att jag skjuter upp även detta. Nåja, det kommer!

Istället bjuder jag på en fin predikan. Eller ja. Det är inte i en kyrka. Och det är öht inte religiöst. Men det är oerhört tänkvärt! Visst är det väl det här vi som kyrka borde vara bäst på? Vi borde va outstanding på det här området. Det är väl därför vi har växt så enormt genom historien? Är det därför vi inte växer längre i Sverige?

Jag lurkar en hel del. Det hör bl a till mitt jobb. Och det hör definitivt till min personlighet. Då innebär också att jag springer över en hel del bra grejer, som det här nedan..

En del saker talar bäst för sig själva.
Känner ni igen er? Det gör jag!

Hej vänner!

Som Nils redan har berättat så har vi en ovana att springa på varandra på toaletten…

Eftersom Nils inte nöjer sig med att ha den upplevelsen för sig själv beslutade vi oss för att iscensätta den så att även ni, våra kära läsare ska få ta del av den!

Detta är alltså synen som mötte Nils när han en dag helt ovetande vandrade in på toaletten.

Bilden är alltså arrangerad!

Jag har en bra förklaring varför dörren inte var stängd men den får vi ta någon annan gång!

Apropå tävlingar så har jag och Eke just nu 1-1 i att öppna dörren till toa, när den andre glömt att låsa dörren..

Igår kväll blev jag vänligt men bestämt ombedd av Eke att inte låta honom sova längre än till nio. “Jag vet att jag inte kommer vilja gå upp då själv, jag kommer vilja snooza bara fem min till, osv. men låt mig inte. Visa ingen nåd!” Typ så sa han. Det här kan bli roligt, tänkte jag.

Tio i nio meddelade jag honom att han hade tio minuter att snooza på innan han skulle upp varpå han svarade och tackade. Prick kl nio kom jag och Ellie in för att hjälpa honom att komma upp. Efter att han vägrat och istället ömsom våldsamt, ömsom ömt vädjat om att få snooza i bara fem minuter till i ca en kvart rusade han ut ur rummet med sitt täcke och låste in sig på toaletten. Toaletten!
Kvar var bara en tom säng. Fortfarande efter en halvtimme, när det var dags för mig och Ellie att ta en förmiddagslur, hade han inte visat sig. Somnade han på toaletten, eller la han sig månne i badkaret?

När vi sen kom upp vid kvart i elva såg det ut såhär.
Jag måste erkänna att jag inte gjorde några vidare ansträngningar att ta mig in på toaletten. Ändå vill jag gärna höra er åsikt i frågan. Gjorde jag tillräckligt, eller skulle jag bankat på toadörren tills han kom ut, hindrat honom redan i sin utfart från sängen, eller nåt annat? Jag vill ju bara min brors bästa