Archive for the ‘ nils ’ Category
Som vi skrev i förra inlägget så kommer man kunna följa händelseutvecklingen ikväll genom Bambuser och Twitter. Delta i samtalet på Twitter med hashtaggen #blockad och följ rapporteringen på Bambuser t ex i rutan här nedan. Vi kommer sända vid varje hel timme med början kanske vid 18.
På tisdag kväll kommer polisen försöka tvångsavvisa mellan 20-60 irakier som alla på något sätt är utsatta och ej välkomna i Irak. Detta är en systematisk utrensning som Sverige fortlöpt med i flera år, trots stark kritik på Amnesty, Human Rights Watch, UNHCR (FN:s flyktingorgan) och SKR, bland andra. Irak har själva uttryckt sitt starka misstycke till Sveriges agerande och menar att Sverige totalt misstolkar och faktiskt bryter mot det avtal de båda länderna upprättat, eftersom Irak inte kan garantera dessa människors säkerhet. Vi har i Albykollektivet deltagit vid ett antal blockader och kommer även delta på tisdag. Blockaderna arrangeras av Aktion mot Deportation som är ett löst nätverk av engagerade medmänniskor.
Nedan följer den text som AMD lagt ut på sin hemsida:
Sockholm: Blockad mot massutvisning till Irak
Jan 21, 2012Datum: tisdag den 24/01
Tid: kl.17
Plats: Märsta pendeltågstation/ Märsta förvar, Förvaret: Maskingatan 4Mörka krafter (regeringen, migrationsverket, polisen och Frontex) planerar återigen sina brott mot de mänskliga rättigheterna. Natten mellan tisdag och onsdag kommer de försöka sätta våra medmänniskor på ett chartrat plan till krigets Irak. Vi har hört siffror på mellan 20 och 60 personer. Vi kommer göra vad vi kan för att försena, fördyra och förhoppningsvis förhindra det här. Det är bra om så många som möjligt kan komma redan kl 17, men resten kan ses vid stationen kl 19. Det går förstås bra att dyka upp vid förvaret när som helst också. Mer info om utvisningarna finns på aktionmotdeportation.se och om hur det kan gå till på blockaderna här: http://bergstromjonas.se/2012/01/ny-massutvisning-till-irak-pa-tisdag-vi-kan-stoppa-den/
Vi uppmanar dock till egna initiativ! Ses på tisdag!
Angående aktionerna/blockaderna:
Blockaderna brukar ske genom Aktion mot deportation, vilket innebär att varje deltagande individ agerar efter eget huvud, men med respekt för den plattform som Aktion mot Deportation antagit. Det finns oftast ingen formell kontaktperson, men ibland ett telefonnummer att höra av sig till med frågor.
Varje blockad är en unik situation, där det är omöjligt att utläsa utgången. Ibland lyckas vi stoppa deportationen, ibland inte. Vissa gånger är vi många, andra gånger är vi få. Polisen är ibland våldsam och konfrontativ, ibland mer passiv. Det är inte olagligt att demonstrera i Sverige och risken att bli åtalad bedöms som liten, särskilt för den som väljer att lyda polisen, men det har hänt att vi ändå blivit bortbussade av polisen.
För den som känner sig osäker på civil olydnad, men ändå vill visa sitt stöd för motståndet mot deportationsmaskineriet, rekommenderas att åka med till blockaden och stå på den av polisen anvisade platsen för att observera och dokumentera. Vi behöver bli många fler som bara finns på plats för att bevittna det systematiska våld som dagligen sker i våra namn. Detta leder till att göra synliggöra illgärningen, och förhoppningsvis till att föda ytterligare engagemang.
Så om du är intresserad av att observera eller delta i en aktion mot deportation, möt upp de andra aktivisterna enligt informationen ovan.
Och vill du veta mer så kan du givetvis höra av dig direkt till oss på hej@albykollektivet.se eller 0703186550 till Nils.
Uppdaterat: Om du inte har möjlighet att själv delta på tisdag så hoppas att du ändå stödjer detta genom att sprida information om vad som faktiskt sker i vårt land och peppar andra att vara med. Ett sätt att se vad som sker och sprida detta är att hålla koll på denna sida där vi kommer lägga upp information och framför allt en live-stream som kommer köra vid ett antal hållpunkter under kvällen. Det är den fantastiske Mattias som står för detta initiativ och vi hänger givetvis på.
Vår kollektivbror Jonas har skrivit en utförlig text med frågor och svar om hur blockaderna går till. Har du själv funderat på att delta så läs denna text först. Kom också ihåg att all form av närvaro är viktig, oavsett hur mycket du själv deltar i själva blockaden så behövs alltid observatörer, folk som dokumenterar, tar foto, pratar med polisen och lugnar ner stämningen.
Jean Kabuidibuidi – trebarnspappa, kristen pastor och regim-kritiker från Kongo, sitter sedan förra veckan fängslad i Märsta, och ska på tisdag deporteras till Kongo. Mycket tyder på att Kabuidibuidi riskerar sitt liv om han tvingas återvända. Därför genomförs på tisdag dels en blockad och dels en demonstration utanför Migrationsverkets förvar i Märsta i syfte att försöka stoppa tvångsavvisningen och väcka opinion. Vi samlas klockan 12 vid Märsta pendeltågsstation, och går sedan tillsammans till förvaret. Det går också bra att ansluta efterhand vid förvaret (Maskingatan 4 E i Märsta). Tanken är att i likhet med tidigare deportations-blockader fysiskt ställa oss i vägen för transporten från förvaret för att på så sätt hindra avvisningen. Den som känner sig osäker på deltagande i civil olydnad får gärna komma med ändå och demonstrera, iaktta och visa sin solidaritet med Jean. All närvaro är värdefull.
Stefan Swärd har skrivit mycket om detta, kolla hans blogg. Även Dagen har lyft upp detta på flera ställen, bland annat på ledarplats.
Vi är flera i Albykollektivet som kommer delta. Överväg att finnas med du också. Det är trots allt ett ganska litet offer vi gör i jämförelse med vad Jean riskerar. Vill du veta mer om vad det innebär så hör gärna av dig till oss. Nils nås på nils@amen.se eller 0703186550.
Och sprid detta.
Följande text är skriven av Albykollektivets gode vän Tomas Lundström. Jag tror inte jag sett nån text få sån viral spridning av nån av mina vänner (över hundra delningar på bara ett dygn). Dessutom är texten otroligt politisk. Och viktig.
Det senaste året har Migrationsverket i samarbete med polisen utfört upprepade massavvisningar av asylsökande irakier. Sedan förra hösten har det med jämna mellanrum gått specialchartrade flyg från flygplatser runt om i landet fyllda med flyktingar. Dessa transporteras i vissa fall handbojade och drogade. Jag har, tillsammans med ett stort antal andra människorättsaktivister, deltagit i försök att med min kropp stoppa dessa deportationer.
Avvisningarnas tid och plats hemlighålls för de asylsökande i så stor utsträckning som möjligt. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att det handlar om att försöka undvika att protester och aktioner utförs mot dessa deportationer. Trots hemlighetsmakeriet har olika personer i den asylpolitiska gräsrotsrörelsen fått nys om avvisningarna och vi har då försökt samordna blockader för att förhindra att deportationerna sker.
En blockad av en avvisning innebär att personer som på olika sätt är engagerade i frågan om flyktingars rätt tagit sig till det industriområde i Märsta där flyktingar hålls inlåsta som fångar i väntan på deportation. Vi har stått på utfarterna från förvaret, arm i arm, för att försöka hindra bilarna från att köra iväg med de asylsökande som fruktar för sina liv.
Sedan förra hösten har polisuppbådet vid dessa deportationer ökat och blivit mer och mer våldsamt. Igår kväll, tisdagen den 20 september, samlades så åter ett femtiotal personer för att gemensamt bilda mänsklig mur. När politikerna, med Tobias Billström i spetsen och nu med Miljöpartiets goda minne, vägrar lyssna på Amnesty och UNHCR har vi känt oss tvingade att ta saken i egna händer. Det handlar om människors liv.
Blockaderna som utförts av oss har varje gång varit helt ickevåldsliga. Ingen har gjort något utfall mot poliser eller personal från Migrationsverket. Trots denna uttalade ickevåldsstrategi har vi mötts av ett massivt våld från polisen. Igår fick en person knäckta revben, någon skar upp handen och andra var nära att bli påkörda av de polisbussar som fraktade flyktingar till Arlanda. Polisen möter i dessa situationer fredliga demonstranter med batonger, pepparspray, slag och knuffar. Allt detta för att försvara en politik som i grunden blivit allvarligt kritiserad av internationella organ och människorättsorganisationer.
Jag ska erkänna att jag efter den senaste nattens händelser blivit uppriktigt trött på situationen. När vi kom till flyktingförvaret igår hade polisen ännu inte upprättat sina avspärrningar. Av denna anledning tog sig fyra av oss in till området och satte oss på marken. Vi möttes genast upp av poliser som släpade iväg oss på marken, vred våra armar långt upp på ryggarna och smällde våra huvuden in i väggar. Med hånfulla ord och bryska kroppsvisiteringar motades vi bort från området.
När så andra dök upp blev kvällen snart tumultartad. En person som kommit för att iaktta händelserna fick snart rutorna på sin bil sönderslagna av ilskna poliser, trots att bilen ifråga var placerad långt utanför avspärrningarna. När en polisbuss kom i hög fart var vi flera som försökte stoppa denna i tron om att det satt asylsökande i den. Vi möttes genast med batonger och slag. Två polismän satte sig på en demonstrant och tryckte till över bröstkorgen så att personen fick allvarliga skador. En annan släpades av poliser i håret.
Ett par timmar senare, när den verkliga flyktingtransporten försökte köra ut från området var vi flera som satte oss på marken för att med våra kroppar hindra den från att köra vidare. Jag och flera med mig blev då släpade på marken och slagna av poliser. När jag lyckades få tag i bakdelen av polisbussen tog en polisman tag i min luva på jackan, vilket generade i en effektiv strypningseffekt. Jag minns fortfarande det gurglande ljud som kom ur min hals vid tillfället.
Under hela kvällen greps och omhändertogs flera personer på måfå. Polisen grep personer för “våldsamt motstånd” trots att många inte ens stretat emot när beväpnade poliser kastat sig över dem.
Jag är trött på det här. Det kan inte vara värdigt en demokrati att deportera flyktingar till Irak. Det kan inte heller vara värdigt en demokrati att poliser möter ickevåldsaktivister med ett sådant massivt våld. Industriområdet i Märsta såg vid flera tillfällen igår ut som ett krig. Ett krig med endast en krigförande part: polisen.
Det värsta av allt är den totala mediatystnad som råder kring dessa deportationer. Enligt medialogiken kan det förstås inte rapporteras om fredliga demonstranter och poliser som slår på måfå. Det passar inte in i bilden av Sverige som en demokrati. Poliser som slår människorättsaktivister, det är ju något som hör diktaturstater till – det vet vi alla. Trots att det är just detta som sker minst en gång i månaden utanför Sveriges flyktingfängelser så är rapporteringen från detta minst sagt fattig. Det talar sitt tydliga språk.
Media, politiker och gemene man vill inte få sin bild av Sveriges myndigheter rubbad. Vi vill inte veta att flera av de poliser som arbetar vid deportationerna uttrycker rasistiska åsikter (“det är bara rika som flyr” eller “irakier är kriminella” var argument som återkom hos flera poliser igår), och vi vill inte veta att polisen slår först och frågar sen. Detta gör mig både trött och jävligt förbannad. Men framförallt gör det mig ledsen. Inte främst för att vi får spö av poliser en gång i månaden eller för att de med flin på läpparna deporterar flyktingar – utan för att så få andra verkar bry sig.
Vi som åker till blockaderna behöver bli fler. Vi behöver synas och få uppmärksamhet. Inte för vår skull, utan för de asylsökandes skull. Vi behöver stoppa dessa vidriga massavvisningar. Så därför, om du orkat läsa den här långa texten, ber jag dig komma med nästa gång du ser eller hör något om en blockad utanför ett flyktingförvar. Jag kan inte lova att du slipper bli slagen eller hånad, men jag kan lova att om vi blir fler så kan vi faktiskt stoppa denna sjuka behandling av våra medmänniskor.
Flera av oss i kollektivet var med i blockaden i tisdags och vi har även varit med tidigare. Vi kan, tyvärr bara dela den här bilden. Det som dock ger hopp är det tydligen är fler som tycker att den här saken är viktig. Dela gärna texten på din fb-profil också. Du hittar den här.
Och! Ännu mer behöver vi vara fler som står i vägen vid nästa deportation. Vi får inte veta när det är dags förrän strax innan, men mönstret från i våras säger att det kommer vara 11 oktober. Var beredda då, informationen sprids oftast via Facebook.
Som avslutning på mitt bloggande tänkte jag berätta om hur min kontakt med Albykollektivet började. En väldig massa text blev det den här gången. Ni som tycker att det är jobbigt att läsa får låta bli helt enkelt.
Jag hade bett Gud innerligt om att få leva nära människor som älskar Jesus. Ber man så får man tydligen Albykollektivet som svar.
Jag hade bestämt föresatt mig att jag skulle flytta till Sthlm och gå bibelskola. Att hitta en bostad där det fanns andra kristna visade sig dock vara svårt. Våren kom utan något napp.
Till slut skrev jag i desperation till administratören på bibelskolan och frågade om han kände till något kollektiv. Jo, han visste ett. “Men jag tror att det bara bor killar där”, skrev han och gav mig Ekes telefonnummer. Jobbigt, för jag gillar inte att ringa till folk. I alla fall inte om det är såna som man inte känner så väl. Jag får alltid känslan av att jag ringer och stör. Fast jag hade alltid föreställt mig att det skulle vara roligt att bo ihop med bröderna. Kollektiv med bara killar lät inte så illa och det här var min enda chans så jag ringde innan jag hann ändra mig. Samtalet pågick i ca 2 minuter och jag fick reda på att kollektivet inte var helt fritt från kvinnor och att det dessutom ingick ett antal barn, men att det kanske fanns plats för mig och hänvisades till bloggen. (Jag visste knappt vad en blogg var för något. Allt det där talet om att jag skulle vara någon “Stjärnbloggare” är bara trams, kan jag erkänna nu vid min avgång. 
) Där fastnade jag för Judas och hans existentiella ångest, men i övrigt blev jag mest förvirrad och tänkte uppgivet att det blir säkert inget med detta heller. 
Jag avvaktade, minns inte riktigt varför, hade väl annat att tänka på också.
Någon dag senare kom plötsligt en person fram till mig (låter honom vara anonym) som inte brukade språka med mig annars. Han pekade på mig, stirrade mig stint i ögonen och sa: “Nils Bryntesson”. Det var ett namn jag aldrig hört förut så jag tittade frågande tillbaka. “Nils Bryntesson letar efter dig. Han sa att det var någon härifrån som sökte bostad i Sthlm, och då tänkte jag att det är säkert Marietta. De hade nämligen tappat bort ditt namn. Jag tror han jobbar på bibelskolan. Kontakta dem igen!”
Jag hade haft en ganska regelbunden kontakt med administratören på bibelskolan i samband med att jag beklagat mig över att jag inte hittat något boende, så det verkade konstigt att de plötsligt skulle ha tappat bort mig.
Men jag skrev för säkerhets skull: “Det är någon som heter Nils Bryntesson som påstår att ni har tappat bort mitt namn. Jag vet inte vem han är – vet du? Här är jag, ifall ni skulle ha tappat bort mig.”
Svar tillbaka: “Jag har ingen aning om vem Nils Bryntesson är, och du har inte alls blivit borttappad. Tvärtom är ett välkomstbrev på väg att skickas hem till dig!”
Det var en gåta vem denne Nils Bryntesson var. Via sökningar på nätet förstod jag till slut att han var Internetpastor (lät skumt förvisso) och hade kopplingar till Albykollektivet och att det var där jag hade blivit borttappad. Så jag kontaktade dem igen och hälsade på senare under sommaren. Med trötthet och huvudvärk borde jag ha gjort ett ganska dåligt intryck. “Det är ett mirakel om de tar emot mig”, tänkte jag efteråt. Och det gjorde de minsann. 
På den vägen är det. Och jag fick förresten min “ungkarlsvecka”, som jag hade önskat, direkt när jag flyttade till kollektivet. Jag fick känna på hur det var att bo bara med killar. Det var inte så roligt som jag hade trott. Man ska passa sig för vad man önskar sig.
Året i kollektivet har gått snabbt. Nu är jag tillbaka i mina hemtrakter, men har inte landat mentalt än. Ska försöka försona mig med att jag tydligen är vuxen, och luska ut vad jag och Gud vill med mitt liv egentligen. Det är flera människor som har frågat mig om jag ska bli präst. Ibland kommer det nästan som ett påstående snarare än som en fråga. För alla er som undrar kan jag säga att jag tror att det finns ett tydligt “nej” som svar på den frågan. Men man kan inte vara helt säker förstås. Större delen av tiden känner jag mig mest som en liten fjant och undrar om jag kan uträtta något alls. Missmodets vindar drar förbi. Hello darkness, my old friend. Jaja, det går väl över. Vi är trots allt inte kallade att leva i förtvivlan utan i glädje.
Tack och kram för den här tiden, kollektivet. Frid osv, som den där Nils brukar säga. 
Ja, den här bloggen alltså..
Nån gång..
Who? Me?
Inte sällan förekommer det häftiga diskussioner under våra kollektivmöten. Under gårdagen kom det upp huruvida vi ska ha en kollektiv sockerfasta, hur man ska tvätta disktrasor för att de verkligen ska bli rena och – inte minst – konflikten om jultomten hotar splittra kollektivet.
För er som inte vet det har vi en så kallad fromhetsliga, en lista från skala 10 till -10 där vi tävlar mot varandra i fromhet. I flyttstöket har denna lista dock blivit lite skadad och bortglömd. Men under gårdagens möte kom den på tal. Somliga av symbolerna på listan har blivit förstörda. Till exempel jultomten, som tidigare fanns på -8. Marietta har länge haft en hemlig önskan om att ta bort tomten från minusskalan, och när nu ödet hade ordnat det så fint att han blev bortriven i flytten, såg hon sin chans. Förslaget att ersätta jultomten med någonting annat möttes dock av häftigt motstånd från Ekes sida, som beskyller jultomten för västvärldens storskaliga konsumtionshysteri. Han hade även Nils med sig på sin sida. Marietta tar dock den godhjärtade gamle mannen i försvar. Varenda unge vet ju att jultomten är god och arbetar flitigt för att uppfylla barnens önskningar. Och barn talar ju alltid sanning, som vi alla vet. Jultomten uppmuntrar till snällhet och generositet. Marietta fick ett visst stöd av David. Liv verkar mest vara road över att striden alls är igång. Det är än så länge oklart om Albykollektivet kommer att kunna enas i denna fråga. Men hur som helst vill vi restaurera vår fromhetslista inom kort.
Okej, om ingen ger mig ett gott råd snart så kommer den här blomman att dö. Bara så att ni vet. Titta här så vissen den ser ut redan. Den ser bokstavligt talat bränd ut i kanterna.
Och inte nog med det. Det fanns andra blommor som också var slokörade och ledsna för att Marietta inte hade varit hemma i helgen. Jag blev nästan tårögd när jag kom in i mitt rum och möttes av denna syn.
Vi drog iväg på kollektivträffs-tjohejsan i helgen. Jag vill berätta något om vad som nog gjorde starkast intryck på mig – inte för att det har något med blommorna ovan att göra. Det hade blivit bestämt att jag skulle få bo hos en av mina gamla Bjärkasystrar i Örebro. Närmare kl. 23 fick jag reda på att hon hade fått magsjuka och att jag inte kunde åka dit. Uppenbarligen är jag en person som vill att saker och ting ska vara genomtänkta och ske under kontrollerbara former. Den här kvällen ställdes alltsammans på ända. Jag fick bo i kyrkällaren där vi höll till. Eftersom jag hade räknat med att få bo hos min syster yster hade jag varken sängkläder eller handduk med mig. Kollektivets kompis Mattlo var förvisso villig att låna ut sin nyinköpta luftmadrass. När vi under den sena timman började krångla med att försöka blåsa upp den insåg vi att det inte medföljde någon sladd till madrassen; det hjälpte inte hur mycket vi letade. Mattlo höll på att skratta sig fördärvad.
När jag senare kom in i sovsalen fann jag ändå madrassen liggande där färdig och uppblåst. Då visade det sig att Nils hade kunnat hjälpa till med en av sina datorsladdar. Och jag lade mig att sova på Mattlos luftmadrass, i Livs lånade pyjamas, med Mattlos svärföräldrars underlakan som täcke (tunt, men ändå något – lite senare kom Nils och lade ett riktigt täcke över mig som han hade hittat i ett förråd). Omhuldad med saker som inte hade blivit framplanerade eller presterade av mig. Ibland känns det som att Gud driver med mig – fast på ett retsamt, kärleksfullt sätt. Okej, Gud, jag ger mig. Världen rasar inte samman för att jag inte har kontroll längre. Det finns andra som bryr sig och tar vid när jag inte är duktig längre. Allt hänger inte på mig. Jag hade svårt för att hålla mig för skratt där jag låg i halvdunklet, och tänkte att jag är nöjd om jag hittar en handduk som jag kan använda i morgon bitti. På något vis blir man lyckligare när ens krav begränsas till en mindre nivå. Jag fick bönesvar med detsamma. Vi hittade en handduk i ett förråd, och Gud vet vem som hade använt den förut och om den var ren, men där var den i alla fall.
I veckan har jag uttryckligen sagt till Gud att jag inte känner mig älskad. Jo, jag vet ju att jag är det rent teoretiskt. Men känslomässigt och hur jag praktiskt lever och tänker i mitt liv verkar jag inte tro på det. Nu var det som att Gud på ett skruvat sätt ville demonstrera för mig att Han älskar mig och kommer att fortsätta ta hand om mig – även om det inte sker på det sätt jag själv har kunnat räkna ut. Gud är tvungen till att ta i lite extra för att jag ska fatta.
… om du efter ett hårt träningspass på ett tantgym upptäcker att du har glömt ta med dig ett par kalsonger för ombyte, väljer du då att:
1. Ta på dig dina svettiga kalsonger igen efter duschen och gå i ett par svettiga kalsonger resten av dagen.
2. Dra på sig sina byxor och gå resten av dagen utan kalsonger under byxorna…
Ni kan ju gissa vad den enda medlemmen i kollektivet som regelbundet tantgymmar valde…
OBS: Rumpan på bilden har inget med kollektivet att göra