Albykollektivet.

Igår kväll blev jag vänligt men bestämt ombedd av Eke att inte låta honom sova längre än till nio. “Jag vet att jag inte kommer vilja gå upp då själv, jag kommer vilja snooza bara fem min till, osv. men låt mig inte. Visa ingen nåd!” Typ så sa han. Det här kan bli roligt, tänkte jag.

Tio i nio meddelade jag honom att han hade tio minuter att snooza på innan han skulle upp varpå han svarade och tackade. Prick kl nio kom jag och Ellie in för att hjälpa honom att komma upp. Efter att han vägrat och istället ömsom våldsamt, ömsom ömt vädjat om att få snooza i bara fem minuter till i ca en kvart rusade han ut ur rummet med sitt täcke och låste in sig på toaletten. Toaletten!
Kvar var bara en tom säng. Fortfarande efter en halvtimme, när det var dags för mig och Ellie att ta en förmiddagslur, hade han inte visat sig. Somnade han på toaletten, eller la han sig månne i badkaret?

När vi sen kom upp vid kvart i elva såg det ut såhär.
Jag måste erkänna att jag inte gjorde några vidare ansträngningar att ta mig in på toaletten. Ändå vill jag gärna höra er åsikt i frågan. Gjorde jag tillräckligt, eller skulle jag bankat på toadörren tills han kom ut, hindrat honom redan i sin utfart från sängen, eller nåt annat? Jag vill ju bara min brors bästa

I serien Varför kollektiv.

Jag har mycket visioner och drömmar. Jag är rätt bra på att veta vad som är rätt och riktigt. Jag kan fraserna och idéerna. Jag är missionskyrkligt sund och vettig. Men. På egen hand vågar jag inte göra det som jag egentligen vet är rätt och riktigt.

I kollektivet kan vi hjälpa varandra att göra det som vi faktiskt vet är rätt, men som vi ändå inte gör. Väldigt väldigt mycket kommer vi fortfarande fega ut ur, men åtminstone vågar jag lite mer tillsammans än ensam.

Christmas Kingdoms from The Work Of The People on Vimeo.

Den här videon (i juletid) är ett typexempel på sånt som jag kan upphöja och peka på. Grymt bra! Duvet.. Men jag vågar inte ta tag i det själv, i mitt eget liv. Jag kommer inte göra det i år, men kanske går jag ett steg, tack vare gemenskapen. Kanske kommer jag lite närmre. Därför kollektiv?

Familjen Bryntesson har återigen flytt fältet. Vi är hos goda vänner i Norrköping och spenderar kvällen med att ta hand om barn som inte vill sova (dock ej våra barn för en gångs skull). Nu avslutar vi det gamla kyrkoåret med påste och underbar chokladkaka. Imorgon ska vi klä oss fina och fira början på det nya året, dock är det ytterst oklart hur många verser vi får sjunga av “Gå Sion” (stående?) i EFK-församlingen här i staden.

Nästa lördag den 5/12 är det 1-års kalas i kollektivet. Just du är varmt välkommen! Slå gärna en signal innan/kommentera här/maila eller något liknande så vi vet om dig!

Annat som inte har med annat att göra. Vi har varje vecka ett kollektivmöte där vi ber för varandra och går igenom veckans praktiska saker, visionerar osv. I veckan som var så efterfrågade flera av oss att vi ville bli mer utmanade av gemenskapen. I veckan som kommer ska vi däremot inte ha något kollektivmöte pga diverse krockar så då kom en utmaning som på posten, istället för detta möte, nämligen att vi var och en ska formulera vår egen vision med att bo och leva i kristet kollektiv. Detta ska vi sen dela med varandra, möjligen något friserat dock. Förhoppningsvis kan detta även få följder här på bloggen. För er som varit med från början så minns ni denna post så har även vi stora förhoppningar:

Adventskonspiratoriska hälsningar
Notarie och Slasktant med sovande förebilder på övervåningen.

Jag handlade igår. Mer än 7 Kg tomater.

Hejhej.

Ännu en uppdatering från det kolleketiva matlivet.
Den här gången handlar det alltså om ost!

Jag och Nils hamnade för några dagar sedan i en liten diskussion om hur man får tag på de godaste versionerna av våra favoritostar.

1. Vitost (vissa vitostar kallar tydligen fetaostar)

2. Halloumiost (som är en vit ost men inte är en vitost)

Som den Judas jag är så cyklade jag hela den iskalla höstvägen till Tumba för att kolla upp kilopriset på ICA Kvantum (okej, jag droppade förbi en morgonandakt också).
Efter att ha jämfört dessa pris med de på Coop Forum och Vivo i Alby Centrum (och huvudräknat ut kilopriset om man räknar bort allt saltvatten) har vi nu följande resultat.

Billigast vitost och Halloumi kan man hitta på Vivo i Alby Centrum (en ganska så exotisk matbutik).
Följande kilopriser är för närvarande de som gäller.

Vitost – 49.80 kr/kg
Halloumi – 119.60 kr/kg

Som ni märker är Halloumin fortfarande hemskt dyr så det lär dröja några månader tills vi får njuta den i kollektivet igen.

Och så klart den obligatoriska utmaningen till mina kära kolleketivkamrater och alla er läsare.
Håll koll på ostpriserna om ni tittar förbi i andra affärer och om du hittar några som slår Vivo i Alby så är vi i kolleketivet er evigt tacksamma!

Puss och kram!
/Judas

En dryg vecka senare..

Vi var sammantaget 26 hemma hos oss under söndagen. Vi var alla nöjda med festen i sin helhet. Både mycket nöjda med att två av dessa faktiskt var våra grannar men också lite fundersamma på hur vi ska kunna utöka kontakten vidare med våra grannar..

Vi bjöd på chokladbollar, sockerkaka, Ekes hembakta bröd, te och bål. Nu har vi ca 9 liter läsk över. Vill du hjälpa oss med detta så är vi mycket tacksamma. Skulle det inte vara för läsken skulle vi nog känna att vi har rätt gott om plats. Men..

Såhär ser Ekes bröd ut ibland. Dock inte på festen. Allt som oftast (som brödet ovan t ex) så är det oerhört gott!

I brist på bilder från festen så bjuder jag på ett par bilder från veckan som var då vi också var många. Rekord för en vanlig vardagsmåltid (15 runt bordet)..

Jäjä.. fest och vardag. Kom å hälsa på!

Vem vet, kanske innebär det också fler poster och fler postare?

-nils

(Internetkampen som alltså pågått i ca tre veckor, med dagliga samtal och felanmälningar utan att ens få ett giltigt IP-nummer, kulminerade i konstant telefonsupport från 0900-1300 idag. Det hjälpte, pris ske Gud.)

Detta inlägg ska mer ses som en inledning till serien “varför kollektiv” än ett inlägg om varför vi valt att bo i kollektiv.

Målsättningen är att vi alla i kollektivet, möjligen Ellie undantagen (beroende på hur länge serien kommer leva), kommer bidra i denna serie med olika tankar, idéer och kanske även ifrågasättanden (frågan går att ställa på minst två olika sätt).

Reglerna är som följer:

1. Man får ta upp max ett ämne för varje postning i serien. Däremot så bör man givetvis förklara vad man menar och lägga ut det med olika hjälpmedel (som wikipedia, google eller Bibeln).
2. Om man vill ta upp samma ämne som någon annan redan tagit upp så måste man tydligt visa en annan aspekt av det. (Inga onödiga upprepningar, vill vi hylla nån post så görs det bäst i kommentarsfältet, eller möjligen som länk i ett inlägg.)
3. Inläggen ska rubriceras enligt ovanstående modell med löpande numrering.

Målsättningen med denna serie är dels att dela med oss av våra tankar om kollektiv för att inspirera och engagera, men lika mycket för vår egen skull, att konkret sätta ord på våra kollektiva och enskilda tankar om kollektiv.

När vi flyttade in blev vi varse en onödigt otrevlig nyhet. Vi var inte ensamma i lägenheten. Vi hade blivit utnyttjade på vår uttalat önskade gästfrihet redan innan vi flyttat in.

Idag sker den stora vräkningen. De ska ut, och så enkelt är det.

Detta har dessutom inneburit att vi inte kunnat packa upp nästan några köksgrejer. Vi har heller inte kunnat packa in våra kläder i den stora ikea-garderoben som vi köpte av den förra hyresgästen (till ett skick av “oväntat risig kvalitet, men ändå fräsch yta”) eftersom allt nu måste flyttas 40-50 cm från alla väggar och denna garderob garanterat kommer braka om den både har kläder i sig och ska flyttas samtidigt. Att det alls gick att flytta den utan från det rum den stod i till vårt rum utan att krascha berodde endast på att vi hade en ingenjör som hjälpte oss med den insatsen. Stort tack Krister!

En vecka efter inflytt och det ser nästan mer rörigt ut än inflyttningsdagen.

Nåväl.. nu börjar det röra på sig iaf. Diskmaskinen funkar!, vi har snart samlat ihop alla delar till tvättmaskinen, bredbandet som skulle funka automatiskt är felanmält, överklagan till Botkyrkabyggen om trasigt parkettgolv är inlämnat, samt två fulla dataskrivna A4-sidor med komplettering till besiktningsprotokollet.

På söndag anländer Linnea till Sjunde våningen efter en vecka på Gotland och Eke återvänder från frizon. På måndag kommer bovärden tillbaka från semester, vilket hon lär bli varse. På måndag (eller strax därefter) kommer också Fredrik för att bygga vår loftdubbelsäng, till en kostnad av.. mat. Heja! Goda vänner ftw, speciellt Fredrik (-; När loftsängen, som inte ska bli högre än ca 120 cm är byggd kan vi också göra iordning Edvins lekutrymme under loftsängen. En vecka senare ska nollningsgubben från Botkyrkabyggen komma till oss för att fixa alla grejer som inte funkar (förhoppningsvis det mesta av det vi klottrade ner på kompletteringen till besiktningsprotokollet). Sen ytterligare en vecka senare kommer kollektivet bli fulltaligt, när Joel, vår käre maestro, anländer. Vi längtar efter denna dag, Joel (-:

Måhända mycket gnäll, men det är rätt skönt att skriva av sig också. Jag trivs otroligt bra i vårt område (en granne sa igår att detta förmodligen är den trevligaste gården i hela Botkyrka, och jag kan mycket väl tänka mig att det stämmer), jag är (ännu) inte alls oroad över att vi kommer ha så lite utrymme på många personer, Edvin har besökt sitt blivande dagis och uttryckt stora förhoppningar om detta både innan och efter besöket. Som jag sa igår så talar mycket för att vi har hittat hem, om nu bara ohyresgästerna försvinner.

Jag menar inte det att vi i kollektivet är en familj – det har vi inte riktigt hunnit bli än eftersom alla inte ens flyttat in (två av sju saknas) – utan att vi är en familj som startar upp ett kollektiv tillsammans med några studenter.
Detta går (uppenbarligen) emot den sociala normen i samhället så, med Shane Claibornes ord, nånting gör vi förmodligen rätt ändå, men jag har ibland känt mig lite elak när jag berättat om våra kollektivplaner för folk jag stött på. Folk är så totalt oförberedda på att man kan flytta in i ett kollektiv med familj så de vet inte hur de ska reagera, vilket oftast leder till att samtalet ganska snart dör ut. Nåja..
För oss är detta ett projekt som vi hoppas på och tror på. Hur lätt är det inte att fastna i sitt eget instängda och ofta kaosartade hem och därifrån beundrande betrakta “alla andras” perfekta ytor? Jag vet inte om kollektiv är ett ideal, men åtminstone bryter det mot normen, åtminstone hjälper det oss att bryta våra invanda tankemönster så att vi från ett lite mer fritt perspektiv kan se på vår omgivning.
Vi har massor av visioner, tankar och idéer med kollektivet (av vilka jag hoppas att vi verkligen inte försöker uppfylla alla, eller åtminstone börjar och fortsätter med det lilla) men för egen del hoppas jag att detta sätt att leva kan hjälpa mig att följa Jesu uppmaning att ge ett glädjebud till de fattiga och att befria mig själv och andra från åtminstone några bojor..

Jag hittade Lennarth Nilssons serier om Helge From från 1977 hos mina föräldrar. Vissa av stripparna är fortfarande slående..