Vägen i ett kollektiv..

Okej, om ingen ger mig ett gott råd snart så kommer den här blomman att dö. Bara så att ni vet. Titta här så vissen den ser ut redan. Den ser bokstavligt talat bränd ut i kanterna.

Och inte nog med det. Det fanns andra blommor som också var slokörade och ledsna för att Marietta inte hade varit hemma i helgen. Jag blev nästan tårögd när jag kom in i mitt rum och möttes av denna syn.

Vi drog iväg på kollektivträffs-tjohejsan i helgen. Jag vill berätta något om vad som nog gjorde starkast intryck på mig – inte för att det har något med blommorna ovan att göra. Det hade blivit bestämt att jag skulle få bo hos en av mina gamla Bjärkasystrar i Örebro. Närmare kl. 23 fick jag reda på att hon hade fått magsjuka och att jag inte kunde åka dit. Uppenbarligen är jag en person som vill att saker och ting ska vara genomtänkta och ske under kontrollerbara former. Den här kvällen ställdes alltsammans på ända. Jag fick bo i kyrkällaren där vi höll till. Eftersom jag hade räknat med att få bo hos min syster yster hade jag varken sängkläder eller handduk med mig. Kollektivets kompis Mattlo var förvisso villig att låna ut sin nyinköpta luftmadrass. När vi under den sena timman började krångla med att försöka blåsa upp den insåg vi att det inte medföljde någon sladd till madrassen; det hjälpte inte hur mycket vi letade. Mattlo höll på att skratta sig fördärvad.

När jag senare kom in i sovsalen fann jag ändå madrassen liggande där färdig och uppblåst. Då visade det sig att Nils hade kunnat hjälpa till med en av sina datorsladdar. Och jag lade mig att sova på Mattlos luftmadrass, i Livs lånade pyjamas, med Mattlos svärföräldrars underlakan som täcke (tunt, men ändå något – lite senare kom Nils och lade ett riktigt täcke över mig som han hade hittat i ett förråd). Omhuldad med saker som inte hade blivit framplanerade eller presterade av mig. Ibland känns det som att Gud driver med mig – fast på ett retsamt, kärleksfullt sätt. Okej, Gud, jag ger mig. Världen rasar inte samman för att jag inte har kontroll längre. Det finns andra som bryr sig och tar vid när jag inte är duktig längre. Allt hänger inte på mig. Jag hade svårt för att hålla mig för skratt där jag låg i halvdunklet, och tänkte att jag är nöjd om jag hittar en handduk som jag kan använda i morgon bitti. På något vis blir man lyckligare när ens krav begränsas till en mindre nivå. Jag fick bönesvar med detsamma. Vi hittade en handduk i ett förråd, och Gud vet vem som hade använt den förut och om den var ren, men där var den i alla fall.

I veckan har jag uttryckligen sagt till Gud att jag inte känner mig älskad. Jo, jag vet ju att jag är det rent teoretiskt. Men känslomässigt och hur jag praktiskt lever och tänker i mitt liv verkar jag inte tro på det. Nu var det som att Gud på ett skruvat sätt ville demonstrera för mig att Han älskar mig och kommer att fortsätta ta hand om mig – även om det inte sker på det sätt jag själv har kunnat räkna ut. Gud är tvungen till att ta i lite extra för att jag ska fatta.

Jag blir misstänksam mot mig själv när jag är på glatt humör. ”Jaha, varför är jag glad nu?” Och jag tänker att det måste finnas en hake någonstans. ”Åh, det finns alla skäl i världen till att vara glad! Titta bara så vackert allting är!” kvittrar den glada rösten inom mig. För det mesta låter jag mig bara dras med och gläds så länge glädjen varar, innan det är dags att kasa ner i den känslomässiga bottnen igen. Mitt goda humör har en tendens till att gå över, om jag känner mig själv rätt. Nåväl, som kristen har jag ju ett brett känslomässigt spektrum att röra mig mellan: långfredag och uppståndelse-söndag.

”Glädje är någonting bedrägligt.” Hur kommer det sig att jag inte kan tänka den tanken utan att le? Det tyder ju på någonting annat. Tänk om det i själva verket är så att glädjen är det ursprungliga och ångesten det avvikande och förvridna? Det är kanske när jag är glad som jag har blivit botad från min blindhet och kan se verkligheten sådan den verkligen är.

När jag var 13 år höll jag som bäst på med att läsa igenom Bibeln från pärm till pärm för första gången. När jag kom till den extremt cyniske Predikaren kände jag: ”Äntligen någon som förstår och vågar uttrycka hur det faktiskt är!” Den blev en favorit direkt. Idag vet jag inte om jag tycker att han är lika begriplig. Han skriver så här: ”Bättre sorg än skratt, av plågat ansikte mår hjärtat väl. De visas hjärtan är i sorgens hus, dårarnas hjärtan i glädjens hus.” (Pred 7:4-5). Detta samtidigt som han lite längre fram prisar glädjen som det bästa människan kan ägna sig åt. Hm, vad menar han egentligen? Många säger att de blir deprimerade av att läsa Predikaren. Jag blir snarare upprymd. Det är en bok som jag ler mig igenom. Cynismen kan uppfattas som komisk. I alla fall är det min spontana reaktion. Men vad vet jag – den stackars författaren var kanske fullständigt förkrossad? Det tycks gå en hårfin linje mellan tragedi och komedi.

En utav mina favoritfarbröder, C.S. Lewis, har skrivit en självbiografi (som han bestämt påpekar inte är någon riktig självbiografi) som heter ”Av glädje överfallen”. (På engelska heter den ”Surprised by Joy”. Boken skrevs innan Lewis träffade Joy Davidman som han senare gifte sig med, så titeln syftar inte alls på henne. Men det kan tyckas som en försynens ironi.) För att ha en så positiv titel så beklagar sig Lewis förvånansvärt mycket genom hela boken. Och det var riktigt roande läsning. Det kanske inte är meningen att man ska skratta åt sådant som Lewis brist på händighet, outhärdliga danstillställningar, gymnastiklektioner som han var tvungen till att låtsas att han tyckte var roliga, att han ständigt fick kommentarer om att ”du måste sluta upp med att se så stöddig ut”, fast att de som behövde höra det aldrig fick den tillsägelsen, fadern som hade en förmåga att missförstå precis allt (och som Lewis dessutom beskriver som ”den mest lättlurade människan i hela världen”) och hans mycket motvilliga omvändelse från ateism till kristendom. Men jag kan inte låta bli. Jag finner boken ”roande”. Huruvida detta var författarens avsikt kan vi tyvärr inte fråga honom eftersom han hade fräckheten att dö en sådär 25 år innan jag föddes.

Det som jag tror att jag ville komma fram till var att glädjen vinner i brottningskampen mot ångesten. Jag vill tro att det är så. Och jag tror att jag kan säga det utan att vara orealistiskt optimistisk. Kom igen, Gud är i slutändan glad av sig! Han hade nog rätt kul när Han skapade den här världen. C.S. Lewis säger någonstans paradoxalt att det är pessimisterna som är de verkliga optimisterna. Optimisterna kliver in i världen med föreställningen att världen är ett hotell, och blir besvikna när förväntningarna inte förverkligas. Medan pessimisterna tror att världen är ett fängelse, och tänker: ”För att vara ett fängelse är det ju inte så illa ändå…”

Jag tycker att det är ett fascinerande fenomen att många barn har en favorit-docka eller ett favorit-gosedjur. Barnet, som annars är väldigt egoistiskt, är plötsligt väldigt mån om någon utanför sig själv. Ett ”Du” som barnet själv har skapat.

Min absoluta favorit-docka när jag var liten hette Isabelle. Mina kusiner begrep aldrig varför jag alltid ville leka med den där fula dockan. De såg inte på henne på samma sätt som jag. Det var något särskilt med Isabelle. Hon var inte lik de andra nyinköpta, stora, plastiga, parfymerade dockorna. Jag har henne fortfarande kvar. Hon är liten och behändig. Hennes bruna tygkropp är slapp, fast de svarta fötterna är överraskande bastanta. Hon är enögd och flintskallig. Spår av klister kan anas på hennes huvud, vilket tyder på att hon har haft hår en gång i tiden, men det måste ha varit innan hon kom i min ägo. Det ena ögat är sönderslaget, och de trasiga bitarna åker omkring inne i ögonhålan. När jag var liten tyckte jag att det ögat såg lite läskigt ut, så jag brydde mig inte om att granska det alltför länge. Men det hela ögat, blickade å andra sidan alltid så vänligt mot mig. Jag tyckte om hennes öga, och hennes knytnävar och lilla näsa var så näpna. För mig var det ett självklart val att älska Isabelle och leka med henne framför de andra.

Och vad kan man få ut för budskap av det här då? När jag tänker efter inser jag att jag fortfarande dras mot det trasiga. När det brister blir det liksom mer äkta. Kristendomen är den enda religion som har en trasig Gud. Och jag uppskattar Jesus för Hans trasighet. Han tillåter sig själv att gå sönder. Även efter uppståndelsen finns ärren i händerna kvar som en påminnelse. Jag vet att Gud har sett mig i min trasighet och böjt sig ner till mig, på samma sätt som mitt barna-jag lade märke till Isabelle.

Ett bildgalleri med Isabelle syns här nedan. Notera att hon sitter på min egenhändigt gjorda bönepall (fast jag fick mycket hjälp av fd. syster Johanna). Hon var tvungen till att sitta på någonting för att inte säcka ihop alldeles…

Det här är förvisso något som utspelade sig för några månader sedan, men det känns ändå värt att ta med i bloggen. Bakgrundsfaktan lyder att vi i kollektivet köper in ett gemensamt shampoo som vi använder. Vår kollektivbroder Eke brukar blanda i andra sorters shampoo i flaskan…

En kväll när jag kom in i badrummet var jag på dåligt humör av någon anledning. Jag hade förut lagt märke till, och ogillat, hur shampoosorterna blandades i samma flaska. Men jag hade inte tagit mig tid till att irritera mig på det ordentligt. När jag nu stod där och borstade tänderna och kände mig arg passade det utmärkt att koncentrera all vrede mot shampooflaskan. ”Ååh! Nu har den där Jakob varit här och blandat shampoo-sorterna så att jag inte vill använda det. Nu kommer jag att bli tvungen att köpa mitt eget shampoo för egna pengar, och det kommer att ruinera hela min ekonomi! Aargh!” tänktes det i mitt huvud.

Det ironiska i sammanhanget var att när jag i nästa ögonblick öppnade mitt toalettskåp fick jag se att det låg en provpåse med shampoo där. Vem hade lagt dit den? Vem i kollektivet är det som jobbar på vandrarhem och har möjlighet att få med sig sådant hem…? Ja, just det. ”Nu ska du inte vara arg på Jakob”, sa Gud milt. Överraskad över det komiska och försonande i denna incident gick jag, fortfarande halvmuttrande, ut ur badrummet igen.

Jag har stor respekt för celibatet. Det är djupt underskattat. Blir så arg på all daiting-reklam överallt som utlovar guld och gröna skogar. ”Meningen med livet är att du ska hitta den perfekta varelsen som ska göra dig lycklig!” är budskapet som basuneras ut. Skitsnack!

Men när det börjar bli så här förskräckligt kallt så längtar man faktiskt efter en man. Tyvärr är det så illa ställt. Förvisso är Jesu famn stor och tillräcklig. Önskar bara att Han vore mindre osynlig och diskret. Kylan kryper i skinnet. Elementet på mitt rum fungerar tydligen inte. När jag ska gå och lägga mig så är täcket fullständigt iskallt. Det dröjer ett tag innan kroppsvärmen sprider sig till tyget. På morgonen har det hunnit bli alldeles utmärkt varmt i sängen, men då ska man stiga upp för att känna kylan i det övriga rummet.

Det är nog inte bra för min andliga hälsa att det är så kallt på mitt rum. Måste se till att få det där elementet fixat snart. ”Nåväl”, tänker munken, huttrar och sveper täcket tätare omkring sig. ”När allt kommer omkring är det inte en man jag behöver utan en extra filt.”