Vägen i ett kollektiv..

Som avslutning på mitt bloggande tänkte jag berätta om hur min kontakt med Albykollektivet började. En väldig massa text blev det den här gången. Ni som tycker att det är jobbigt att läsa får låta bli helt enkelt.
Jag hade bett Gud innerligt om att få leva nära människor som älskar Jesus. Ber man så får man tydligen Albykollektivet som svar.
Jag hade bestämt föresatt mig att jag skulle flytta till Sthlm och gå bibelskola. Att hitta en bostad där det fanns andra kristna visade sig dock vara svårt. Våren kom utan något napp.
Till slut skrev jag i desperation till administratören på bibelskolan och frågade om han kände till något kollektiv. Jo, han visste ett. ”Men jag tror att det bara bor killar där”, skrev han och gav mig Ekes telefonnummer. Jobbigt, för jag gillar inte att ringa till folk. I alla fall inte om det är såna som man inte känner så väl. Jag får alltid känslan av att jag ringer och stör. Fast jag hade alltid föreställt mig att det skulle vara roligt att bo ihop med bröderna. Kollektiv med bara killar lät inte så illa och det här var min enda chans så jag ringde innan jag hann ändra mig. Samtalet pågick i ca 2 minuter och jag fick reda på att kollektivet inte var helt fritt från kvinnor och att det dessutom ingick ett antal barn, men att det kanske fanns plats för mig och hänvisades till bloggen. (Jag visste knappt vad en blogg var för något. Allt det där talet om att jag skulle vara någon ”Stjärnbloggare” är bara trams, kan jag erkänna nu vid min avgång. ) Där fastnade jag för Judas och hans existentiella ångest, men i övrigt blev jag mest förvirrad och tänkte uppgivet att det blir säkert inget med detta heller. Jag avvaktade, minns inte riktigt varför, hade väl annat att tänka på också.
Någon dag senare kom plötsligt en person fram till mig (låter honom vara anonym) som inte brukade språka med mig annars. Han pekade på mig, stirrade mig stint i ögonen och sa: ”Nils Bryntesson”. Det var ett namn jag aldrig hört förut så jag tittade frågande tillbaka. ”Nils Bryntesson letar efter dig. Han sa att det var någon härifrån som sökte bostad i Sthlm, och då tänkte jag att det är säkert Marietta. De hade nämligen tappat bort ditt namn. Jag tror han jobbar på bibelskolan. Kontakta dem igen!”
Jag hade haft en ganska regelbunden kontakt med administratören på bibelskolan i samband med att jag beklagat mig över att jag inte hittat något boende, så det verkade konstigt att de plötsligt skulle ha tappat bort mig.
Men jag skrev för säkerhets skull: ”Det är någon som heter Nils Bryntesson som påstår att ni har tappat bort mitt namn. Jag vet inte vem han är – vet du? Här är jag, ifall ni skulle ha tappat bort mig.”
Svar tillbaka: ”Jag har ingen aning om vem Nils Bryntesson är, och du har inte alls blivit borttappad. Tvärtom är ett välkomstbrev på väg att skickas hem till dig!”
Det var en gåta vem denne Nils Bryntesson var. Via sökningar på nätet förstod jag till slut att han var Internetpastor (lät skumt förvisso) och hade kopplingar till Albykollektivet och att det var där jag hade blivit borttappad. Så jag kontaktade dem igen och hälsade på senare under sommaren. Med trötthet och huvudvärk borde jag ha gjort ett ganska dåligt intryck. ”Det är ett mirakel om de tar emot mig”, tänkte jag efteråt. Och det gjorde de minsann.
På den vägen är det. Och jag fick förresten min ”ungkarlsvecka”, som jag hade önskat, direkt när jag flyttade till kollektivet. Jag fick känna på hur det var att bo bara med killar. Det var inte så roligt som jag hade trott. Man ska passa sig för vad man önskar sig.
Året i kollektivet har gått snabbt. Nu är jag tillbaka i mina hemtrakter, men har inte landat mentalt än. Ska försöka försona mig med att jag tydligen är vuxen, och luska ut vad jag och Gud vill med mitt liv egentligen. Det är flera människor som har frågat mig om jag ska bli präst. Ibland kommer det nästan som ett påstående snarare än som en fråga. För alla er som undrar kan jag säga att jag tror att det finns ett tydligt ”nej” som svar på den frågan. Men man kan inte vara helt säker förstås. Större delen av tiden känner jag mig mest som en liten fjant och undrar om jag kan uträtta något alls. Missmodets vindar drar förbi. Hello darkness, my old friend. Jaja, det går väl över. Vi är trots allt inte kallade att leva i förtvivlan utan i glädje.
Tack och kram för den här tiden, kollektivet. Frid osv, som den där Nils brukar säga.

Som ni vet händer det ibland mystiska saker här i kollektivet. Det senaste var igår kväll efter att Marietta kommit tillbaka till kollektivet efter påskledigheten. Precis när Marietta skulle gå och lägga sig flyttade hon lite grand på tvättkorgen och upptäckte att det där bredvid (tidigare skymd av tvättkorgen) låg en möglig svamp/potatis/Gud-vet-vad på golvet. Vad i hela friden är det för något och hur har den hamnat där? David är oskyldigt ovetandes och Kattungen är för godhjärtad för att ställa till med sådana spratt. Således är övriga kollektivmedlemmar misstänkta.

Dörren till Mariettas rum har varit stängd, men dock inte reglad, under hennes bortavaro. Att ett barn kan ha förirrat sig in och lagt dit den är ju en teori, men verkar ändå inte speciellt sannolik. Föremålet har än så länge inte kunnat identifieras och förvaras i en plastpåse i väntan på vidare utredning. Det enda som är säkert är att golvet kommer att skrubbas. Det blir en kollektivmötespunkt av detta – och ett blogg-inlägg. Ber om ursäkt för de dåliga bilderna.

Medan det i mitt huvud snurrar av vad som är teologiska, kosmologiska och ontologiska Gudsargument, blev jag överraskad när jag bakom en av informationsskyltarna i Slussen hittade detta klistermärke uppsatt. Där har vi det som ett rakt konstaterande bara. Men det ger upphov till en rad frågor. Vem är mannen på bilden? På vad sätt har han anknytning till texten (förutom att han är skapad till Guds avbild, och vittnar om sin Skapare genom sin blotta existens)? Hur ska hans ansiktsuttryck tolkas? Någon som vet?

Mitt böneliv har obemärkt utvecklats till en telefonsvarar-relation. ”Hej Gud. Jag hinner inte prata med Dig just nu. Men om det är något Du vill säga kan Du väl lämna ett meddelande. Och så vill jag att Du fixar det här sakerna åt mig. Nu måste jag gå. Puss! Hej! Jag älskar Dig. Amen.” Något i den stilen.

Min blick far efter det meningslösa. Jag är så ledsen för alla de där sakerna som har samlats på hög i mitt liv. Som är i vägen, så att jag och Gud inte når varandra. Mitt inre är som en vildvuxen trädgård. Vad ska vi göra med allt det här trasslet, Gud? Vad hände med den fina lilla plantan som jag planterade för länge sedan? Överallt ser jag bara tistlar och ogräs. De växte upp samtidigt. Och de slingrade in sig i varandra, så att man till slut inte kunde se vad som var vad. Är den goda växten kvävd och död nu? Finns det ännu hopp?

Det är som att heligheten och synden vandrar sida vid sida. Jag måste stå ut med min egen brustenhet. Tistlarna försvinner inte i ett trollslag. Tyvärr.

Ibland får jag en impuls till att bara vilja fly ut i öknen, kasta av mig bekvämligheten och falla ner på knä i uppriktig förkrosselse, och göra sällskap med Elia eller Johannes döparen. Jag gillar det ordet. Förkrosselse. Det är något vi borde använda oftare.

Gud, jag är så trött på allt som inte är Du. Jag vill säga att jag älskar Dig och mena det. Jag ber Dig, ta ifrån mig allt som för mig bort från Dig och ge mig allt som för mig till Dig. Amen.

/Munken

Nästan hela Albykollektivet har insjuknat. Vi har feber, hostar, producerar gult slem och det är allmänt väldigt synd om oss. Det betyder att vår fasta-träff i morgon (tisdag) 15/3 är inställd. När vi orkar ska vi komma på en lösning till hur fasta-träffarna framöver ska se ut.

/Munken