Familjelivet, och syskonskap i synnerhet kan vara bland de mest missförstådda företeelserna någonsin. Var man än vänder sig i sin bekantskapskets dyker det upp familje- och syskonmetaforer. Vänner kallar varandra för syskon (systar i synnerhet?) istället för att kalla varandra för ”goda vänner”, ”nära vänner” eller vad det nu rör sig om. Och det är egentligen rätt underligt med tanke på att verkligheten tydligt utvisar att många syskon inte allt har en relation som kan beskrivas som nära och helt konfliktfri.
Fenomenet Facebook har tagit det hela till en helt ny nivå, jag behöver bara gå till min egen (bilogiska) systers fb-sida för att se att hon tydligen har en hel drös syskon och släktingar som mig veterligen inte är med på så värst många familjemiddagar hemme på Pärlugglevägen.
Varför skriver jag då om det här? Är det ännu ett försök att gnälla över ett samhällsfenomen som jag som kristen av någon anledning skulle ha ett problem med?
Nej detta har inget med Göran Hägglund eller familjepolitik att göra, jag vill bara berätta för er om min familj!
För det är klart att jag måste definiera mitt kollektiv och mitt kollektiv är min familj.
Men vad menar jag med det?
Till att börja med så bor jag tillsammans med dem, kan tyckas självklart men att dela boende med just sin familj är trots allt den vanligaste boendeformen i både Sverige och världen.
Vidare så delar jag även hushåll (i vid bemärkelse) med mitt kollektiv. Här skiljer vi oss från flera andra boendeformer (kompisboende, korridorsboende, inneboende osv.) Vi har en gemensam mat, gemensamma köksprylar och gemenam ekonomi. Även om kollektivets medlemmar även på vissa nivåer har varsin privataekonomi så sker större delen av våra vardagliga ekonomiska förehavanden kollektivt.
Även när det gäller min relation till människorna som utgör mitt kollektiv så är de av högst familjär karaktär.
Precis som med min biologiska familj har jag i någon mån inte valt de här människorna själv. Jag har visserligen en möjlighet att lämna kollektivet om jag inte såtr ut med de andra medlemmarna men det är ett steg enbart reserverat för nödfall.
När jag flyttade till kollektivet så trodde jag att vi skulle hitta folk som passade ihop med oss och sen bygga gemenskap med dem. Nu har jag insett att jag har väldigt liten makt över vilka jag delar kollektivliv med, jag får helt enkelt lära mig att gilla de Gud sänder till mig. På samma sätt som ett barn måste lära sig att fungera ihop med sina syskon.
När jag har vänner på besök brukar det vara min plikt som värd att umgås med dem och de till att de har det trevligt. Och på samma sätt så förväntar jag mig av mina vänner att de ska ägna tid och uppmärksamhet åt mig när jag är och hälsar på hos dem.
Med mina kollektivsyskon finns dock ingen press att umgås. Jag kan komma in genom dörren, notera att vardagsrummet är fullt med folk, hälsa kort på folket och gå och sätta mig ensam på mitt rum. Precis som att man inte leker konstant med sina syskon bara för att de är i samma hus.
Självklart finns dock här en gräns, en person som aldrig tar sig tid att gå förbi sina syskons rum för att ”hänga lite” bidrar inte till det gemenskapsbyggande som kollektivlivet trots allt är.
Slutligen så bråkar vi så klart!
Precis som syskon har gjort i alla tider så leder kollektivlivet ibland till konflikter av alla möjliga slag. Och även om det ytterst sällan eskalerar till fysiskt våld utan det brukar stanna på en nivå av sura SMS om kvarglömd disk så är konflikten ändå en del av den familära värdagen.
Så visst är mitt kollektiv min familj, på det råa, hårda, tuffa verkliga sättet som en familj är.
Men självklart slår de positiva sidorna över.
Likt min familj så trivs jag med mina kollektivare, ja, jag till och med älskar dem (även om jag sällan vågar berätta det). Likt min familj vet jag att jag kan lita på mitt kollektiv, att jag alltid kan vända mig till dem och att de kommer att ställa upp när jag verkligen behöver dem.
Cheesy men sant…