Som flera av er säkert vet så är några av min käraste ägodelar en massa kex, många nog att bygga en vägg.

De senaste månaderna har jag långsamt börjat fyllas av känslan av att något är fel med kexen, att de liksom blir färre…

Först trodde jag att jag bara inbillade mig, varför skulle det försvinna en massa kex? Men nu är jag allt mer övertygad om att mitt liv har drabbats av en kextjuv.

Enligt den senaste räkningen har det nu gått ner från 9000 kex till 7400 kex, det är alltså 1600 kex som har försvunnit sen jag fick min kexvägg…

Menmen, för att försäkra mig om att jag inte är knäpp så har jag nu börjat ta bilder på väggen, och mycket riktigt försvann det något paket i veckan.

Läget runt jul

Men efter nyår...

Och bara för några dagar sedan blev jag till sist helt övertygad om att vi har en kextjuv...

Efter lite inflytt, omprövningar av åsikter etc så finns det nu i kollektivet en vid bredd i de politiska leden som spänner över anarkist-vänster-höger (om man nu kan påstå att anarkister inordnar sig i led, men jag tror ni förstår vad jag menar).

Vilket annat kollektiv kan stoltsera med det?!

http://24-dagar.blogspot.com/2011/12/vaga-ta-steget-vaga-riskera-din.html

Enligt Anticimex är det inget skämmigt med vägglöss, de beror inte på dålig hygien eller att man städat för lite. Inte heller ska man vara rädd för att gå bort eller hälsa på folk. Så för att sprida lite mer ljus över dessa alltmer vanliga gäster erbjuds ni härmded att följa kampen mot lössen. Är det någon som vill vara lockbete i den drabbade sängen är det bara att säga till!

Antal bett till dags dato:

Mamman: 5

Barn 1: 0

Barn 2: 5

Barn 3: 12

I tre till fyra veckor kan de fortsätta bitas, men sedan ska det vara slut med det. Får vi hoppas. Saneraren från Anticimex sade inget om att de är svåra att bli av med, men det har man ju hört från andra håll så vi får väl se hur det blir med den saken.

Varför skriver jag då om det här? Är det ännu ett försök att gnälla över ett samhällsfenomen som jag som kristen av någon anledning skulle ha ett problem med?
Nej detta har inget med Göran Hägglund eller familjepolitik att göra, jag vill bara berätta för er om min familj!

För det är klart att jag måste definiera mitt kollektiv och mitt kollektiv är min familj.
Men vad menar jag med det?

Till att börja med så bor jag tillsammans med dem, kan tyckas självklart men att dela boende med just sin familj är trots allt den vanligaste boendeformen i både Sverige och världen.

Vidare så delar jag även hushåll (i vid bemärkelse) med mitt kollektiv. Här skiljer vi oss från flera andra boendeformer (kompisboende, korridorsboende, inneboende osv.) Vi har en gemensam mat, gemensamma köksprylar och gemenam ekonomi. Även om kollektivets medlemmar även på vissa nivåer har varsin privataekonomi så sker större delen av våra vardagliga ekonomiska förehavanden kollektivt.

Även när det gäller min relation till människorna som utgör mitt kollektiv så är de av högst familjär karaktär.
Precis som med min biologiska familj har jag i någon mån inte valt de här människorna själv. Jag har visserligen en möjlighet att lämna kollektivet om jag inte såtr ut med de andra medlemmarna men det är ett steg enbart reserverat för nödfall.
När jag flyttade till kollektivet så trodde jag att vi skulle hitta folk som passade ihop med oss och sen bygga gemenskap med dem. Nu har jag insett att jag har väldigt liten makt över vilka jag delar kollektivliv med, jag får helt enkelt lära mig att gilla de Gud sänder till mig. På samma sätt som ett barn måste lära sig att fungera ihop med sina syskon.

När jag har vänner på besök brukar det vara min plikt som värd att umgås med dem och de till att de har det trevligt. Och på samma sätt så förväntar jag mig av mina vänner att de ska ägna tid och uppmärksamhet åt mig när jag är och hälsar på hos dem.
Med mina kollektivsyskon finns dock ingen press att umgås. Jag kan komma in genom dörren, notera att vardagsrummet är fullt med folk, hälsa kort på folket och gå och sätta mig ensam på mitt rum. Precis som att man inte leker konstant med sina syskon bara för att de är i samma hus.
Självklart finns dock här en gräns, en person som aldrig tar sig tid att gå förbi sina syskons rum för att “hänga lite” bidrar inte till det gemenskapsbyggande som kollektivlivet trots allt är.

Slutligen så bråkar vi så klart!
Precis som syskon har gjort i alla tider så leder kollektivlivet ibland till konflikter av alla möjliga slag. Och även om det ytterst sällan eskalerar till fysiskt våld utan det brukar stanna på en nivå av sura SMS om kvarglömd disk så är konflikten ändå en del av den familära värdagen.

Så visst är mitt kollektiv min familj, på det råa, hårda, tuffa verkliga sättet som en familj är.
Men självklart slår de positiva sidorna över.
Likt min familj så trivs jag med mina kollektivare, ja, jag till och med älskar dem (även om jag sällan vågar berätta det). Likt min familj vet jag att jag kan lita på mitt kollektiv, att jag alltid kan vända mig till dem och att de kommer att ställa upp när jag verkligen behöver dem.
Cheesy men sant…