Archive for the ‘ kloster ’ Category
Att söka jobb ger mig dåligt självförtroende. Jag lyckas liksom inte vara så där lyckad som man tydligen förväntas vara. ”Vi söker dig som är positiv och utåtriktad”, står det i alla jobbannonser. Men om man inte är det då – vad ska man göra då? Om man råkar vara mer ledset lagd? Jag skulle i och för sig kunna hänvisa till att jag är kristen och att det i Bibeln står att glädje är en av den Helige Andes frukter, och att jag därmed har åtminstone en potential till glädje.
Varför är det bara en viss personlighetstyp som får jobb? Ska man straffas för att man inte är glad? Vem är det som har bestämt vilka som får vara med och inte? Ska det vara på det här viset? Jag bara undrar. Sura och besvärliga människor är konstigt nog inte lika eftertraktade. 
Okej, så hemsk är jag inte. Jag kan väl visst vara glad, trevlig och rolig jag också. När jag känner för det. Men jag är inte något djur som gör cirkuskonster på kommando.
Butikserfarenhet – nej.
Serviceinriktad -nej.
Tränar regelbundet – nej (även om Eke försöker övertala mig).
Körkort – nej.
Universitetsstudier – nej.
Arbetslivserfarenhet… Hm, ska jag skriva att jag har bott på typ ett kloster i två år? Arbetsgivarna kommer att tro att jag är knäpp! Är det ens lönt att skicka in någon ansökan? Jag ser framför mig hur de skrynklar ihop pappret. ”Ursäkta, lilla fröken, men du lever inte upp till våra förväntningar.” Suck. Vart ska man ta vägen i denna värld?
Mitt böneliv har obemärkt utvecklats till en telefonsvarar-relation. ”Hej Gud. Jag hinner inte prata med Dig just nu. Men om det är något Du vill säga kan Du väl lämna ett meddelande. Och så vill jag att Du fixar det här sakerna åt mig. Nu måste jag gå. Puss! Hej! Jag älskar Dig. Amen.” Något i den stilen.
Min blick far efter det meningslösa. Jag är så ledsen för alla de där sakerna som har samlats på hög i mitt liv. Som är i vägen, så att jag och Gud inte når varandra. Mitt inre är som en vildvuxen trädgård. Vad ska vi göra med allt det här trasslet, Gud? Vad hände med den fina lilla plantan som jag planterade för länge sedan? Överallt ser jag bara tistlar och ogräs. De växte upp samtidigt. Och de slingrade in sig i varandra, så att man till slut inte kunde se vad som var vad. Är den goda växten kvävd och död nu? Finns det ännu hopp?
Det är som att heligheten och synden vandrar sida vid sida. Jag måste stå ut med min egen brustenhet. Tistlarna försvinner inte i ett trollslag. Tyvärr.
Ibland får jag en impuls till att bara vilja fly ut i öknen, kasta av mig bekvämligheten och falla ner på knä i uppriktig förkrosselse, och göra sällskap med Elia eller Johannes döparen. Jag gillar det ordet. Förkrosselse. Det är något vi borde använda oftare.
Gud, jag är så trött på allt som inte är Du. Jag vill säga att jag älskar Dig och mena det. Jag ber Dig, ta ifrån mig allt som för mig bort från Dig och ge mig allt som för mig till Dig. Amen.
/Munken
Jag har stor respekt för celibatet. Det är djupt underskattat. Blir så arg på all daiting-reklam överallt som utlovar guld och gröna skogar. ”Meningen med livet är att du ska hitta den perfekta varelsen som ska göra dig lycklig!” är budskapet som basuneras ut. Skitsnack!
Men när det börjar bli så här förskräckligt kallt så längtar man faktiskt efter en man. Tyvärr är det så illa ställt. Förvisso är Jesu famn stor och tillräcklig. Önskar bara att Han vore mindre osynlig och diskret. Kylan kryper i skinnet. Elementet på mitt rum fungerar tydligen inte. När jag ska gå och lägga mig så är täcket fullständigt iskallt. Det dröjer ett tag innan kroppsvärmen sprider sig till tyget. På morgonen har det hunnit bli alldeles utmärkt varmt i sängen, men då ska man stiga upp för att känna kylan i det övriga rummet.
Det är nog inte bra för min andliga hälsa att det är så kallt på mitt rum. Måste se till att få det där elementet fixat snart. ”Nåväl”, tänker munken, huttrar och sveper täcket tätare omkring sig. ”När allt kommer omkring är det inte en man jag behöver utan en extra filt.”
Hej världen. Jag är då alltså kollektivets munk och ska presentera mig… Jag har gått från att leva kommunitetsliv i ett slott ute på landsbygden till att leva kollektivliv i ett höghus i förorten, viss skillnad. Några stadgar som kan vara bra för en munk i exil att följa:
1. Munken behöver sin skönhetssömn. Det är inget som står i Benedikt klosterregel vad jag vet, men det skulle kanske behövas. Sov ordentligt, annars blir du grinig. Gå gärna tidigt till vila, och stig upp tidigt på morgonen. Behåll en jämn rytm.
2. Be mycket och ofta, det är alltid bra. Tala med Gud när du är ute och går, när du åker tunnelbana, när du stiger upp och när du går och lägger dig. Be för dem du möter.
3. Ta det lugnt. Gå långsamt. Var uppmärksam. Försök att vara tillgänglig för vad Gud vill använda dig till – hjälpa en medmänniska exempelvis. Med god planering slipper man stressa. Hemligheten ligger i att vara ute i så pass god tid att man hinner komma försent. Ibland är det bra (ändock irriterande och tålamodsprövande) när saker få ta lång tid. Hetsa inte upp dig över sådant som inte är viktigt egentligen. Försök komma tillbaka till rätt fokus.
Munkens vardag består för tillfället av studier i Bibeln, filosofi, apologetik och själavård. Därutöver ägnar sig munken åt andlig läsning, kyrkogemenskap, privata nöjen (okej, det där lät suspekt) samt tankemöda och bearbetning av skumma inre processer. Munken har även ansvar för insamlingen (källsorteringen) och verkar för att kollektivet ska få en fungerande kompost.
