Archive for the ‘ kärlek ’ Category

Korsfäst

Vi närmar oss dagarna då vi särskilt minns vår Herres lidande för vår skull. Då kan det passa med ett utdrag ur boken ”Korsets väg” av Paul Claudel, ursprungligen utgiven i Frankrike 1911. Så här lyder det på korsvandringens första station där Jesus döms till döden:

Det är över nu. Vi har ställt Gud inför rätta och dömt honom,
Vi har dömt honom till döden. Måste bli av med denne,
måste bli av med Jesus Kristus. Han stör oss.
Vi har ingen annan kung än kejsaren, ingen.
Vi har ingen annan lag än blodet och guldet.
Korsfäst honom om ni så vill, bara vi äntligen,
äntligen blir av med honom. Bort med honom. Tolle, tolle.
Vi har inget val, han får offras. Vi tar Barabbas i stället.

Pilatus tar plats på det ställe som kallas Gabbata.
”Säger du ingenting?” frågar han. Och Jesus tiger.
”Jag finner inget ont hos den mannen”, säger Pilatus, ”men…
Må han dö när ni nu vill det. Ni får honom. Ecce homo.

Här står han med krona på huvudet och utstyrd i purpur.
En sista gång – dessa ögon fulla av tårar och blod!
Vad angår det oss? Vi orkar inte se honom längre.
En skandal för judarna är han. Och för oss en orimlighet.
Förresten har domen fallit och kan inte överklagas.
Tydlig och klar, på hebreiska, på grekiska, på latin.
Och där är den skränande hopen, och domaren tvår sina händer.

Tistlar i min trädgård


Mitt böneliv har obemärkt utvecklats till en telefonsvarar-relation. ”Hej Gud. Jag hinner inte prata med Dig just nu. Men om det är något Du vill säga kan Du väl lämna ett meddelande. Och så vill jag att Du fixar det här sakerna åt mig. Nu måste jag gå. Puss! Hej! Jag älskar Dig. Amen.” Något i den stilen.

Min blick far efter det meningslösa. Jag är så ledsen för alla de där sakerna som har samlats på hög i mitt liv. Som är i vägen, så att jag och Gud inte når varandra. Mitt inre är som en vildvuxen trädgård. Vad ska vi göra med allt det här trasslet, Gud? Vad hände med den fina lilla plantan som jag planterade för länge sedan? Överallt ser jag bara tistlar och ogräs. De växte upp samtidigt. Och de slingrade in sig i varandra, så att man till slut inte kunde se vad som var vad. Är den goda växten kvävd och död nu? Finns det ännu hopp?

Det är som att heligheten och synden vandrar sida vid sida. Jag måste stå ut med min egen brustenhet. Tistlarna försvinner inte i ett trollslag. Tyvärr.

Ibland får jag en impuls till att bara vilja fly ut i öknen, kasta av mig bekvämligheten och falla ner på knä i uppriktig förkrosselse, och göra sällskap med Elia eller Johannes döparen. Jag gillar det ordet. Förkrosselse. Det är något vi borde använda oftare.

Gud, jag är så trött på allt som inte är Du. Jag vill säga att jag älskar Dig och mena det. Jag ber Dig, ta ifrån mig allt som för mig bort från Dig och ge mig allt som för mig till Dig. Amen.

/Munken

Vardagskärlek i kollektivet

Vissa små saker gör livet i kollektivet lite extra värt att leva….
Här kommer en bild på den senaste =)

Debatten om vilken roll äppelchutney ska spela i kollektivets kost har till slut avgjorts

Dagens stora diskussion i kollektivet…

… är det okristligt att donera spermier?

a) För att få evigt liv.
b) För att hjälpa en stackare som inte får barn
c) För att försörja sig under en idéhistorieutbildning
d) För att lyda Guds bud (1 Mos 1:28)

Blommor och blandat

Okej, om ingen ger mig ett gott råd snart så kommer den här blomman att dö. Bara så att ni vet. Titta här så vissen den ser ut redan. Den ser bokstavligt talat bränd ut i kanterna.

Och inte nog med det. Det fanns andra blommor som också var slokörade och ledsna för att Marietta inte hade varit hemma i helgen. Jag blev nästan tårögd när jag kom in i mitt rum och möttes av denna syn.

Vi drog iväg på kollektivträffs-tjohejsan i helgen. Jag vill berätta något om vad som nog gjorde starkast intryck på mig – inte för att det har något med blommorna ovan att göra. Det hade blivit bestämt att jag skulle få bo hos en av mina gamla Bjärkasystrar i Örebro. Närmare kl. 23 fick jag reda på att hon hade fått magsjuka och att jag inte kunde åka dit. Uppenbarligen är jag en person som vill att saker och ting ska vara genomtänkta och ske under kontrollerbara former. Den här kvällen ställdes alltsammans på ända. Jag fick bo i kyrkällaren där vi höll till. Eftersom jag hade räknat med att få bo hos min syster yster hade jag varken sängkläder eller handduk med mig. Kollektivets kompis Mattlo var förvisso villig att låna ut sin nyinköpta luftmadrass. När vi under den sena timman började krångla med att försöka blåsa upp den insåg vi att det inte medföljde någon sladd till madrassen; det hjälpte inte hur mycket vi letade. Mattlo höll på att skratta sig fördärvad.

När jag senare kom in i sovsalen fann jag ändå madrassen liggande där färdig och uppblåst. Då visade det sig att Nils hade kunnat hjälpa till med en av sina datorsladdar. Och jag lade mig att sova på Mattlos luftmadrass, i Livs lånade pyjamas, med Mattlos svärföräldrars underlakan som täcke (tunt, men ändå något – lite senare kom Nils och lade ett riktigt täcke över mig som han hade hittat i ett förråd). Omhuldad med saker som inte hade blivit framplanerade eller presterade av mig. Ibland känns det som att Gud driver med mig – fast på ett retsamt, kärleksfullt sätt. Okej, Gud, jag ger mig. Världen rasar inte samman för att jag inte har kontroll längre. Det finns andra som bryr sig och tar vid när jag inte är duktig längre. Allt hänger inte på mig. Jag hade svårt för att hålla mig för skratt där jag låg i halvdunklet, och tänkte att jag är nöjd om jag hittar en handduk som jag kan använda i morgon bitti. På något vis blir man lyckligare när ens krav begränsas till en mindre nivå. Jag fick bönesvar med detsamma. Vi hittade en handduk i ett förråd, och Gud vet vem som hade använt den förut och om den var ren, men där var den i alla fall.

I veckan har jag uttryckligen sagt till Gud att jag inte känner mig älskad. Jo, jag vet ju att jag är det rent teoretiskt. Men känslomässigt och hur jag praktiskt lever och tänker i mitt liv verkar jag inte tro på det. Nu var det som att Gud på ett skruvat sätt ville demonstrera för mig att Han älskar mig och kommer att fortsätta ta hand om mig – även om det inte sker på det sätt jag själv har kunnat räkna ut. Gud är tvungen till att ta i lite extra för att jag ska fatta.

Hyllningsinlägg

Ingegerd och Lennart är bäst, ingen protest!
Den som säger emot är en… … … heretiker…

Vi i kollektivet känner oss så klart oerhört tacksamma för all hjälp vi fått vid flytten och alla glada gäster vi fick ta emot på vår inflyttningsfest men vi vill i alla fall extra lyfta fram vår kära flyttpersonal och tillika våra fruktade hyresvärdar Ingegerd och Lennart Bryntesson!
Stort tack för att ni tror på oss, vi hoppas att kunna göra allt för att motsvara förtroendet!
Vi lovar dessutom att odla upp hela trädgården på bästa täckodlingsmanér!

Pussar och kramar från Albykollektivet

A hard day’s work

Hejhej!
Imorgon är det som sagt inflyttningsfest och det kräver ju en del mat.
Vi i Albykollektivet har ägnat dagen åt vad vi kallar en ”sektdag” då vi tillsammans har jobbat för att få ordning på våra liv och förbereda festen.
Själv sattes jag (till min stora lycka) på kökstjänst och utöver att jag lagade lunch, försökte hjälpa till med salladen och diskade otaliga omgångar tallrikar så fick jag även ägna mig åt lite bakning…

De fyra längst till vänster är havregrynsbröd...

De prickiga bröden är vetebröd med ris och linfrö...

De gula bröden till höger är vetebröd med gul curry

De sista 4 bröden blev den något spännande kombinationen av vetebröd med kidneybönor och ris...

Bröden med kidneybönor längst upp i hörnet...

Menmen, inte nog med bröden…
Vår Thailändare Kitti fick också för sig att han skulle göra Thailändska småkakor mitt i natten, spännande!
Så då drogs det igång ett bakprojekt till i köket…

Välkomna på fest imorn!

Isabelle poserar

Jag tycker att det är ett fascinerande fenomen att många barn har en favorit-docka eller ett favorit-gosedjur. Barnet, som annars är väldigt egoistiskt, är plötsligt väldigt mån om någon utanför sig själv. Ett ”Du” som barnet själv har skapat.

Min absoluta favorit-docka när jag var liten hette Isabelle. Mina kusiner begrep aldrig varför jag alltid ville leka med den där fula dockan. De såg inte på henne på samma sätt som jag. Det var något särskilt med Isabelle. Hon var inte lik de andra nyinköpta, stora, plastiga, parfymerade dockorna. Jag har henne fortfarande kvar. Hon är liten och behändig. Hennes bruna tygkropp är slapp, fast de svarta fötterna är överraskande bastanta. Hon är enögd och flintskallig. Spår av klister kan anas på hennes huvud, vilket tyder på att hon har haft hår en gång i tiden, men det måste ha varit innan hon kom i min ägo. Det ena ögat är sönderslaget, och de trasiga bitarna åker omkring inne i ögonhålan. När jag var liten tyckte jag att det ögat såg lite läskigt ut, så jag brydde mig inte om att granska det alltför länge. Men det hela ögat, blickade å andra sidan alltid så vänligt mot mig. Jag tyckte om hennes öga, och hennes knytnävar och lilla näsa var så näpna. För mig var det ett självklart val att älska Isabelle och leka med henne framför de andra.

Och vad kan man få ut för budskap av det här då? När jag tänker efter inser jag att jag fortfarande dras mot det trasiga. När det brister blir det liksom mer äkta. Kristendomen är den enda religion som har en trasig Gud. Och jag uppskattar Jesus för Hans trasighet. Han tillåter sig själv att gå sönder. Även efter uppståndelsen finns ärren i händerna kvar som en påminnelse. Jag vet att Gud har sett mig i min trasighet och böjt sig ner till mig, på samma sätt som mitt barna-jag lade märke till Isabelle.

Ett bildgalleri med Isabelle syns här nedan. Notera att hon sitter på min egenhändigt gjorda bönepall (fast jag fick mycket hjälp av fd. syster Johanna). Hon var tvungen till att sitta på någonting för att inte säcka ihop alldeles…