http://24-dagar.blogspot.com/2011/12/vaga-ta-steget-vaga-riskera-din.html

Enligt Anticimex är det inget skämmigt med vägglöss, de beror inte på dålig hygien eller att man städat för lite. Inte heller ska man vara rädd för att gå bort eller hälsa på folk. Så för att sprida lite mer ljus över dessa alltmer vanliga gäster erbjuds ni härmded att följa kampen mot lössen. Är det någon som vill vara lockbete i den drabbade sängen är det bara att säga till!

Antal bett till dags dato:

Mamman: 5

Barn 1: 0

Barn 2: 5

Barn 3: 12

I tre till fyra veckor kan de fortsätta bitas, men sedan ska det vara slut med det. Får vi hoppas. Saneraren från Anticimex sade inget om att de är svåra att bli av med, men det har man ju hört från andra håll så vi får väl se hur det blir med den saken.

Att söka jobb ger mig dåligt självförtroende. Jag lyckas liksom inte vara så där lyckad som man tydligen förväntas vara. “Vi söker dig som är positiv och utåtriktad”, står det i alla jobbannonser. Men om man inte är det då – vad ska man göra då? Om man råkar vara mer ledset lagd? Jag skulle i och för sig kunna hänvisa till att jag är kristen och att det i Bibeln står att glädje är en av den Helige Andes frukter, och att jag därmed har åtminstone en potential till glädje.

Varför är det bara en viss personlighetstyp som får jobb? Ska man straffas för att man inte är glad? Vem är det som har bestämt vilka som får vara med och inte? Ska det vara på det här viset? Jag bara undrar. Sura och besvärliga människor är konstigt nog inte lika eftertraktade. Okej, så hemsk är jag inte. Jag kan väl visst vara glad, trevlig och rolig jag också. När jag känner för det. Men jag är inte något djur som gör cirkuskonster på kommando.

Butikserfarenhet – nej.

Serviceinriktad -nej.

Tränar regelbundet – nej (även om Eke försöker övertala mig).

Körkort – nej.

Universitetsstudier – nej.

Arbetslivserfarenhet… Hm, ska jag skriva att jag har bott på typ ett kloster i två år? Arbetsgivarna kommer att tro att jag är knäpp! Är det ens lönt att skicka in någon ansökan? Jag ser framför mig hur de skrynklar ihop pappret. “Ursäkta, lilla fröken, men du lever inte upp till våra förväntningar.” Suck. Vart ska man ta vägen i denna värld?

Och inte nog med det. Det fanns andra blommor som också var slokörade och ledsna för att Marietta inte hade varit hemma i helgen. Jag blev nästan tårögd när jag kom in i mitt rum och möttes av denna syn.

Vi drog iväg på kollektivträffs-tjohejsan i helgen. Jag vill berätta något om vad som nog gjorde starkast intryck på mig – inte för att det har något med blommorna ovan att göra. Det hade blivit bestämt att jag skulle få bo hos en av mina gamla Bjärkasystrar i Örebro. Närmare kl. 23 fick jag reda på att hon hade fått magsjuka och att jag inte kunde åka dit. Uppenbarligen är jag en person som vill att saker och ting ska vara genomtänkta och ske under kontrollerbara former. Den här kvällen ställdes alltsammans på ända. Jag fick bo i kyrkällaren där vi höll till. Eftersom jag hade räknat med att få bo hos min syster yster hade jag varken sängkläder eller handduk med mig. Kollektivets kompis Mattlo var förvisso villig att låna ut sin nyinköpta luftmadrass. När vi under den sena timman började krångla med att försöka blåsa upp den insåg vi att det inte medföljde någon sladd till madrassen; det hjälpte inte hur mycket vi letade. Mattlo höll på att skratta sig fördärvad.

När jag senare kom in i sovsalen fann jag ändå madrassen liggande där färdig och uppblåst. Då visade det sig att Nils hade kunnat hjälpa till med en av sina datorsladdar. Och jag lade mig att sova på Mattlos luftmadrass, i Livs lånade pyjamas, med Mattlos svärföräldrars underlakan som täcke (tunt, men ändå något – lite senare kom Nils och lade ett riktigt täcke över mig som han hade hittat i ett förråd). Omhuldad med saker som inte hade blivit framplanerade eller presterade av mig. Ibland känns det som att Gud driver med mig – fast på ett retsamt, kärleksfullt sätt. Okej, Gud, jag ger mig. Världen rasar inte samman för att jag inte har kontroll längre. Det finns andra som bryr sig och tar vid när jag inte är duktig längre. Allt hänger inte på mig. Jag hade svårt för att hålla mig för skratt där jag låg i halvdunklet, och tänkte att jag är nöjd om jag hittar en handduk som jag kan använda i morgon bitti. På något vis blir man lyckligare när ens krav begränsas till en mindre nivå. Jag fick bönesvar med detsamma. Vi hittade en handduk i ett förråd, och Gud vet vem som hade använt den förut och om den var ren, men där var den i alla fall.

I veckan har jag uttryckligen sagt till Gud att jag inte känner mig älskad. Jo, jag vet ju att jag är det rent teoretiskt. Men känslomässigt och hur jag praktiskt lever och tänker i mitt liv verkar jag inte tro på det. Nu var det som att Gud på ett skruvat sätt ville demonstrera för mig att Han älskar mig och kommer att fortsätta ta hand om mig – även om det inte sker på det sätt jag själv har kunnat räkna ut. Gud är tvungen till att ta i lite extra för att jag ska fatta.

”Glädje är någonting bedrägligt.” Hur kommer det sig att jag inte kan tänka den tanken utan att le? Det tyder ju på någonting annat. Tänk om det i själva verket är så att glädjen är det ursprungliga och ångesten det avvikande och förvridna? Det är kanske när jag är glad som jag har blivit botad från min blindhet och kan se verkligheten sådan den verkligen är.

När jag var 13 år höll jag som bäst på med att läsa igenom Bibeln från pärm till pärm för första gången. När jag kom till den extremt cyniske Predikaren kände jag: ”Äntligen någon som förstår och vågar uttrycka hur det faktiskt är!” Den blev en favorit direkt. Idag vet jag inte om jag tycker att han är lika begriplig. Han skriver så här: ”Bättre sorg än skratt, av plågat ansikte mår hjärtat väl. De visas hjärtan är i sorgens hus, dårarnas hjärtan i glädjens hus.” (Pred 7:4-5). Detta samtidigt som han lite längre fram prisar glädjen som det bästa människan kan ägna sig åt. Hm, vad menar han egentligen? Många säger att de blir deprimerade av att läsa Predikaren. Jag blir snarare upprymd. Det är en bok som jag ler mig igenom. Cynismen kan uppfattas som komisk. I alla fall är det min spontana reaktion. Men vad vet jag – den stackars författaren var kanske fullständigt förkrossad? Det tycks gå en hårfin linje mellan tragedi och komedi.

En utav mina favoritfarbröder, C.S. Lewis, har skrivit en självbiografi (som han bestämt påpekar inte är någon riktig självbiografi) som heter ”Av glädje överfallen”. (På engelska heter den ”Surprised by Joy”. Boken skrevs innan Lewis träffade Joy Davidman som han senare gifte sig med, så titeln syftar inte alls på henne. Men det kan tyckas som en försynens ironi.) För att ha en så positiv titel så beklagar sig Lewis förvånansvärt mycket genom hela boken. Och det var riktigt roande läsning. Det kanske inte är meningen att man ska skratta åt sådant som Lewis brist på händighet, outhärdliga danstillställningar, gymnastiklektioner som han var tvungen till att låtsas att han tyckte var roliga, att han ständigt fick kommentarer om att ”du måste sluta upp med att se så stöddig ut”, fast att de som behövde höra det aldrig fick den tillsägelsen, fadern som hade en förmåga att missförstå precis allt (och som Lewis dessutom beskriver som ”den mest lättlurade människan i hela världen”) och hans mycket motvilliga omvändelse från ateism till kristendom. Men jag kan inte låta bli. Jag finner boken ”roande”. Huruvida detta var författarens avsikt kan vi tyvärr inte fråga honom eftersom han hade fräckheten att dö en sådär 25 år innan jag föddes.

Det som jag tror att jag ville komma fram till var att glädjen vinner i brottningskampen mot ångesten. Jag vill tro att det är så. Och jag tror att jag kan säga det utan att vara orealistiskt optimistisk. Kom igen, Gud är i slutändan glad av sig! Han hade nog rätt kul när Han skapade den här världen. C.S. Lewis säger någonstans paradoxalt att det är pessimisterna som är de verkliga optimisterna. Optimisterna kliver in i världen med föreställningen att världen är ett hotell, och blir besvikna när förväntningarna inte förverkligas. Medan pessimisterna tror att världen är ett fängelse, och tänker: ”För att vara ett fängelse är det ju inte så illa ändå…”