Vägen i ett kollektiv..

Som avslutning på mitt bloggande tänkte jag berätta om hur min kontakt med Albykollektivet började. En väldig massa text blev det den här gången. Ni som tycker att det är jobbigt att läsa får låta bli helt enkelt.
Jag hade bett Gud innerligt om att få leva nära människor som älskar Jesus. Ber man så får man tydligen Albykollektivet som svar.
Jag hade bestämt föresatt mig att jag skulle flytta till Sthlm och gå bibelskola. Att hitta en bostad där det fanns andra kristna visade sig dock vara svårt. Våren kom utan något napp.
Till slut skrev jag i desperation till administratören på bibelskolan och frågade om han kände till något kollektiv. Jo, han visste ett. ”Men jag tror att det bara bor killar där”, skrev han och gav mig Ekes telefonnummer. Jobbigt, för jag gillar inte att ringa till folk. I alla fall inte om det är såna som man inte känner så väl. Jag får alltid känslan av att jag ringer och stör. Fast jag hade alltid föreställt mig att det skulle vara roligt att bo ihop med bröderna. Kollektiv med bara killar lät inte så illa och det här var min enda chans så jag ringde innan jag hann ändra mig. Samtalet pågick i ca 2 minuter och jag fick reda på att kollektivet inte var helt fritt från kvinnor och att det dessutom ingick ett antal barn, men att det kanske fanns plats för mig och hänvisades till bloggen. (Jag visste knappt vad en blogg var för något. Allt det där talet om att jag skulle vara någon ”Stjärnbloggare” är bara trams, kan jag erkänna nu vid min avgång. ) Där fastnade jag för Judas och hans existentiella ångest, men i övrigt blev jag mest förvirrad och tänkte uppgivet att det blir säkert inget med detta heller. Jag avvaktade, minns inte riktigt varför, hade väl annat att tänka på också.
Någon dag senare kom plötsligt en person fram till mig (låter honom vara anonym) som inte brukade språka med mig annars. Han pekade på mig, stirrade mig stint i ögonen och sa: ”Nils Bryntesson”. Det var ett namn jag aldrig hört förut så jag tittade frågande tillbaka. ”Nils Bryntesson letar efter dig. Han sa att det var någon härifrån som sökte bostad i Sthlm, och då tänkte jag att det är säkert Marietta. De hade nämligen tappat bort ditt namn. Jag tror han jobbar på bibelskolan. Kontakta dem igen!”
Jag hade haft en ganska regelbunden kontakt med administratören på bibelskolan i samband med att jag beklagat mig över att jag inte hittat något boende, så det verkade konstigt att de plötsligt skulle ha tappat bort mig.
Men jag skrev för säkerhets skull: ”Det är någon som heter Nils Bryntesson som påstår att ni har tappat bort mitt namn. Jag vet inte vem han är – vet du? Här är jag, ifall ni skulle ha tappat bort mig.”
Svar tillbaka: ”Jag har ingen aning om vem Nils Bryntesson är, och du har inte alls blivit borttappad. Tvärtom är ett välkomstbrev på väg att skickas hem till dig!”
Det var en gåta vem denne Nils Bryntesson var. Via sökningar på nätet förstod jag till slut att han var Internetpastor (lät skumt förvisso) och hade kopplingar till Albykollektivet och att det var där jag hade blivit borttappad. Så jag kontaktade dem igen och hälsade på senare under sommaren. Med trötthet och huvudvärk borde jag ha gjort ett ganska dåligt intryck. ”Det är ett mirakel om de tar emot mig”, tänkte jag efteråt. Och det gjorde de minsann.
På den vägen är det. Och jag fick förresten min ”ungkarlsvecka”, som jag hade önskat, direkt när jag flyttade till kollektivet. Jag fick känna på hur det var att bo bara med killar. Det var inte så roligt som jag hade trott. Man ska passa sig för vad man önskar sig.
Året i kollektivet har gått snabbt. Nu är jag tillbaka i mina hemtrakter, men har inte landat mentalt än. Ska försöka försona mig med att jag tydligen är vuxen, och luska ut vad jag och Gud vill med mitt liv egentligen. Det är flera människor som har frågat mig om jag ska bli präst. Ibland kommer det nästan som ett påstående snarare än som en fråga. För alla er som undrar kan jag säga att jag tror att det finns ett tydligt ”nej” som svar på den frågan. Men man kan inte vara helt säker förstås. Större delen av tiden känner jag mig mest som en liten fjant och undrar om jag kan uträtta något alls. Missmodets vindar drar förbi. Hello darkness, my old friend. Jaja, det går väl över. Vi är trots allt inte kallade att leva i förtvivlan utan i glädje.
Tack och kram för den här tiden, kollektivet. Frid osv, som den där Nils brukar säga.

Finnes: Ett kollektiv i natursköna Alby söder om Stockholm. Inga perfekta människor men en önskan att följa Jesus.

Sökes: Du som vill leva ett liv i en kristen gemenskap.

Kanske är det DU som ska flytta hit? Om inte, får du gärna sprida det glada budskapet att en plats för hugade spekulanter finns till förfogande i din bekantskapskrets.

/Liv

Alltså, jag måste lägga till något också, typ att det handlar om att våga. Det finns alltid ursäker och kallelse är lätt att undvika, så överväg på allvar, be, fundera och hör av dig med frågor!

/Eke

Det senaste dygnet har mitt rum blivit befolkat av andra levande varelser. När vi hade inflyttningsfest fick vi en hemskans massa blommor av gästerna. Och Liv sa att jag gärna fick adoptera några av dem. Dock förstår jag mig verkligen inte på det där med blommor, men jag trodde att Liv gjorde det, för hon är den i kollektivet som har gett mest sken av att vara en blomkännare. Men skenet kan bedra, som bekant.

Nedan kan vi se en av de utvalda. Jag valde den här blomman för att den såg rolig och konstig ut – fast ändå fin på något sätt (och så klart för att det var hjärtan på vasen). Det som är mest märkligt med den är att den inte har någon jord. Blomskaften är nedstuckna i en grön konstgjord grej där bakom. Av allt att döma är det ändå en äkta blomma. Hm… Är det tänkt att man ska vattna den? Och hur i så fall? Vad har de intelligenta konstruktörerna  tänkt? Kommer blomman att självdö om den inte får vatten? Återstår att se vad som kommer att ske…

Som bekant så har vi inflyttningsfest nu idag, och så här kan det se ut när man är uppe mitt i natten och lagar thaimat till festen.

Välkomna på inflyttningsfesten!