Vägen i ett kollektiv..

Det börjar bli riktigt mörkt nu under dagens tidiga timmar. En morgon när jag steg upp och öppnade dörren för att gå ut ur mitt rum var det bäckmörkt och tyst i hallen. Ur detta kompakta mörker hördes plötsligt en liten röst som sa: “Hej, Ettat”. Det var Ellie som var uppe och smög i mörkret. Hur hon kunde identifiera mig vet jag inte, för det gick inte att se någonting. (Ellie kan inte säga “Marietta”, utan det låter som att hon säger “Hjärtat” när hon tilltalar mig – inte mig emot.) I den stunden blev Ellies ord nästan som en profetisk röst.

“Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh 1:5) Jag tänker på det ibland när jag sitter på tunnelbanan och blickar ut över världen som visar sig där utanför fönstret. Inom ett ögonblick har hela synen försvunnit när tunnelbanevagnen obarmhärtigt rusar in i mörkret och det blir svart. Det ser kanske ut som att mörkret har vunnit, men det är inte slutet. Ljuset kommer tillbaka, om än så svagt och litet som ett barn som ligger lindat i en krubba…

Guds röst i mitt hjärta kan vara liten och mild. Det är lätt att den rösten dränks av alla andra röster som skränar och skryter. Det är lätt att ignorera den rösten. Att såra och bedröva den. Den klingar alldeles rent. Men jag gömmer mig igen och igen för att slippa höra sanningen.

Igår kväll blev jag vänligt men bestämt ombedd av Eke att inte låta honom sova längre än till nio. “Jag vet att jag inte kommer vilja gå upp då själv, jag kommer vilja snooza bara fem min till, osv. men låt mig inte. Visa ingen nåd!” Typ så sa han. Det här kan bli roligt, tänkte jag.

Tio i nio meddelade jag honom att han hade tio minuter att snooza på innan han skulle upp varpå han svarade och tackade. Prick kl nio kom jag och Ellie in för att hjälpa honom att komma upp. Efter att han vägrat och istället ömsom våldsamt, ömsom ömt vädjat om att få snooza i bara fem minuter till i ca en kvart rusade han ut ur rummet med sitt täcke och låste in sig på toaletten. Toaletten!
Kvar var bara en tom säng. Fortfarande efter en halvtimme, när det var dags för mig och Ellie att ta en förmiddagslur, hade han inte visat sig. Somnade han på toaletten, eller la han sig månne i badkaret?

När vi sen kom upp vid kvart i elva såg det ut såhär.
Jag måste erkänna att jag inte gjorde några vidare ansträngningar att ta mig in på toaletten. Ändå vill jag gärna höra er åsikt i frågan. Gjorde jag tillräckligt, eller skulle jag bankat på toadörren tills han kom ut, hindrat honom redan i sin utfart från sängen, eller nåt annat? Jag vill ju bara min brors bästa