Det är alltid med en viss förväntan man öppnar dörren hemma.
När jag bodde själv i Skövde var man alltid säker på vad som skulle möta en när man öppnade dörren hemma.
Man klev in i sin tomma lägenhet och lämnade resten av världen utanför.
Alltid för sig själv (om man inte tog med sig någon) och alltid som man hade lämnat det senast.
Men när man öppnar dörren till Albykollektivet vet man aldrig vad som väntar en.
Ibland kliver man rakt in i ensamheten, ingen annan hemma.
Men vissa gånger kryllar det av människor, vissa som man aldrig har träffat innan.
Ibland kommer man hem till tredje världskriget och ibland har någon fått ett tokinfall och storstädat hela kollektivet….. (eller… alltså… det skulle kunna hända i teorin i alla fall)
Ibland är folk extremt sociala, alla hänger med alla och gemenskapen är på topp.
Och ibland gömmer sig alla på sina rum eftersom de är rädda att göra bort sig inför coola gäster.
Till sist.
Jag vet att det här med bilder är uppskattat så här kommer ett par bilder från mitt numera 22 år långa liv.


Från min student. Barnet är min nuvarande sambo Edvin.


Snyggare utan skägg....
Tack för mig!
ps. När jag var sjuk i svininfluensan tog resten av kollektivet hand om mig på ett underbart sätt (Nils bidrog genom att inte reta mig lika mycket). Ni är underbara! .ds