Gnälligt värre
Att söka jobb ger mig dåligt självförtroende. Jag lyckas liksom inte vara så där lyckad som man tydligen förväntas vara. ”Vi söker dig som är positiv och utåtriktad”, står det i alla jobbannonser. Men om man inte är det då – vad ska man göra då? Om man råkar vara mer ledset lagd? Jag skulle i och för sig kunna hänvisa till att jag är kristen och att det i Bibeln står att glädje är en av den Helige Andes frukter, och att jag därmed har åtminstone en potential till glädje.
Varför är det bara en viss personlighetstyp som får jobb? Ska man straffas för att man inte är glad? Vem är det som har bestämt vilka som får vara med och inte? Ska det vara på det här viset? Jag bara undrar. Sura och besvärliga människor är konstigt nog inte lika eftertraktade. 
Okej, så hemsk är jag inte. Jag kan väl visst vara glad, trevlig och rolig jag också. När jag känner för det. Men jag är inte något djur som gör cirkuskonster på kommando.
Butikserfarenhet – nej.
Serviceinriktad -nej.
Tränar regelbundet – nej (även om Eke försöker övertala mig).
Körkort – nej.
Universitetsstudier – nej.
Arbetslivserfarenhet… Hm, ska jag skriva att jag har bott på typ ett kloster i två år? Arbetsgivarna kommer att tro att jag är knäpp! Är det ens lönt att skicka in någon ansökan? Jag ser framför mig hur de skrynklar ihop pappret. ”Ursäkta, lilla fröken, men du lever inte upp till våra förväntningar.” Suck. Vart ska man ta vägen i denna värld?