Vägen i ett kollektiv..

Mitt böneliv har obemärkt utvecklats till en telefonsvarar-relation. ”Hej Gud. Jag hinner inte prata med Dig just nu. Men om det är något Du vill säga kan Du väl lämna ett meddelande. Och så vill jag att Du fixar det här sakerna åt mig. Nu måste jag gå. Puss! Hej! Jag älskar Dig. Amen.” Något i den stilen.

Min blick far efter det meningslösa. Jag är så ledsen för alla de där sakerna som har samlats på hög i mitt liv. Som är i vägen, så att jag och Gud inte når varandra. Mitt inre är som en vildvuxen trädgård. Vad ska vi göra med allt det här trasslet, Gud? Vad hände med den fina lilla plantan som jag planterade för länge sedan? Överallt ser jag bara tistlar och ogräs. De växte upp samtidigt. Och de slingrade in sig i varandra, så att man till slut inte kunde se vad som var vad. Är den goda växten kvävd och död nu? Finns det ännu hopp?

Det är som att heligheten och synden vandrar sida vid sida. Jag måste stå ut med min egen brustenhet. Tistlarna försvinner inte i ett trollslag. Tyvärr.

Ibland får jag en impuls till att bara vilja fly ut i öknen, kasta av mig bekvämligheten och falla ner på knä i uppriktig förkrosselse, och göra sällskap med Elia eller Johannes döparen. Jag gillar det ordet. Förkrosselse. Det är något vi borde använda oftare.

Gud, jag är så trött på allt som inte är Du. Jag vill säga att jag älskar Dig och mena det. Jag ber Dig, ta ifrån mig allt som för mig bort från Dig och ge mig allt som för mig till Dig. Amen.

/Munken