Vägen i ett kollektiv..

Att söka jobb ger mig dåligt självförtroende. Jag lyckas liksom inte vara så där lyckad som man tydligen förväntas vara. ”Vi söker dig som är positiv och utåtriktad”, står det i alla jobbannonser. Men om man inte är det då – vad ska man göra då? Om man råkar vara mer ledset lagd? Jag skulle i och för sig kunna hänvisa till att jag är kristen och att det i Bibeln står att glädje är en av den Helige Andes frukter, och att jag därmed har åtminstone en potential till glädje.

Varför är det bara en viss personlighetstyp som får jobb? Ska man straffas för att man inte är glad? Vem är det som har bestämt vilka som får vara med och inte? Ska det vara på det här viset? Jag bara undrar. Sura och besvärliga människor är konstigt nog inte lika eftertraktade. Okej, så hemsk är jag inte. Jag kan väl visst vara glad, trevlig och rolig jag också. När jag känner för det. Men jag är inte något djur som gör cirkuskonster på kommando.

Butikserfarenhet – nej.

Serviceinriktad -nej.

Tränar regelbundet – nej (även om Eke försöker övertala mig).

Körkort – nej.

Universitetsstudier – nej.

Arbetslivserfarenhet… Hm, ska jag skriva att jag har bott på typ ett kloster i två år? Arbetsgivarna kommer att tro att jag är knäpp! Är det ens lönt att skicka in någon ansökan? Jag ser framför mig hur de skrynklar ihop pappret. ”Ursäkta, lilla fröken, men du lever inte upp till våra förväntningar.” Suck. Vart ska man ta vägen i denna värld?

Mitt böneliv har obemärkt utvecklats till en telefonsvarar-relation. ”Hej Gud. Jag hinner inte prata med Dig just nu. Men om det är något Du vill säga kan Du väl lämna ett meddelande. Och så vill jag att Du fixar det här sakerna åt mig. Nu måste jag gå. Puss! Hej! Jag älskar Dig. Amen.” Något i den stilen.

Min blick far efter det meningslösa. Jag är så ledsen för alla de där sakerna som har samlats på hög i mitt liv. Som är i vägen, så att jag och Gud inte når varandra. Mitt inre är som en vildvuxen trädgård. Vad ska vi göra med allt det här trasslet, Gud? Vad hände med den fina lilla plantan som jag planterade för länge sedan? Överallt ser jag bara tistlar och ogräs. De växte upp samtidigt. Och de slingrade in sig i varandra, så att man till slut inte kunde se vad som var vad. Är den goda växten kvävd och död nu? Finns det ännu hopp?

Det är som att heligheten och synden vandrar sida vid sida. Jag måste stå ut med min egen brustenhet. Tistlarna försvinner inte i ett trollslag. Tyvärr.

Ibland får jag en impuls till att bara vilja fly ut i öknen, kasta av mig bekvämligheten och falla ner på knä i uppriktig förkrosselse, och göra sällskap med Elia eller Johannes döparen. Jag gillar det ordet. Förkrosselse. Det är något vi borde använda oftare.

Gud, jag är så trött på allt som inte är Du. Jag vill säga att jag älskar Dig och mena det. Jag ber Dig, ta ifrån mig allt som för mig bort från Dig och ge mig allt som för mig till Dig. Amen.

/Munken

… är det okristligt att donera spermier?

a) För att få evigt liv.
b) För att hjälpa en stackare som inte får barn
c) För att försörja sig under en idéhistorieutbildning
d) För att lyda Guds bud (1 Mos 1:28)

”Northug är en gris”

- Jonas Karlsson

Who? Me?

Inte sällan förekommer det häftiga diskussioner under våra kollektivmöten. Under gårdagen kom det upp huruvida vi ska ha en kollektiv sockerfasta, hur man ska tvätta disktrasor för att de verkligen ska bli rena och – inte minst – konflikten om jultomten hotar splittra kollektivet.

För er som inte vet det har vi en så kallad fromhetsliga, en lista från skala 10 till -10 där vi tävlar mot varandra i fromhet. I flyttstöket har denna lista dock blivit lite skadad och bortglömd. Men under gårdagens möte kom den på tal. Somliga av symbolerna på listan har blivit förstörda. Till exempel jultomten, som tidigare fanns på -8. Marietta har länge haft en hemlig önskan om att ta bort tomten från minusskalan, och när nu ödet hade ordnat det så fint att han blev bortriven i flytten, såg hon sin chans. Förslaget att ersätta jultomten med någonting annat möttes dock av häftigt motstånd från Ekes sida, som beskyller jultomten för västvärldens storskaliga konsumtionshysteri. Han hade även Nils med sig på sin sida. Marietta tar dock den godhjärtade gamle mannen i försvar. Varenda unge vet ju att jultomten är god och arbetar flitigt för att uppfylla barnens önskningar. Och barn talar ju alltid sanning, som vi alla vet. Jultomten uppmuntrar till snällhet och generositet. Marietta fick ett visst stöd av David. Liv verkar mest vara road över att striden alls är igång. Det är än så länge oklart om Albykollektivet kommer att kunna enas i denna fråga. Men hur som helst vill vi restaurera vår fromhetslista inom kort.