Okej, om ingen ger mig ett gott råd snart så kommer den här blomman att dö. Bara så att ni vet. Titta här så vissen den ser ut redan. Den ser bokstavligt talat bränd ut i kanterna.
Och inte nog med det. Det fanns andra blommor som också var slokörade och ledsna för att Marietta inte hade varit hemma i helgen. Jag blev nästan tårögd när jag kom in i mitt rum och möttes av denna syn.
Vi drog iväg på kollektivträffs-tjohejsan i helgen. Jag vill berätta något om vad som nog gjorde starkast intryck på mig – inte för att det har något med blommorna ovan att göra. Det hade blivit bestämt att jag skulle få bo hos en av mina gamla Bjärkasystrar i Örebro. Närmare kl. 23 fick jag reda på att hon hade fått magsjuka och att jag inte kunde åka dit. Uppenbarligen är jag en person som vill att saker och ting ska vara genomtänkta och ske under kontrollerbara former. Den här kvällen ställdes alltsammans på ända. Jag fick bo i kyrkällaren där vi höll till. Eftersom jag hade räknat med att få bo hos min syster yster hade jag varken sängkläder eller handduk med mig. Kollektivets kompis Mattlo var förvisso villig att låna ut sin nyinköpta luftmadrass. När vi under den sena timman började krångla med att försöka blåsa upp den insåg vi att det inte medföljde någon sladd till madrassen; det hjälpte inte hur mycket vi letade. Mattlo höll på att skratta sig fördärvad.
När jag senare kom in i sovsalen fann jag ändå madrassen liggande där färdig och uppblåst. Då visade det sig att Nils hade kunnat hjälpa till med en av sina datorsladdar. Och jag lade mig att sova på Mattlos luftmadrass, i Livs lånade pyjamas, med Mattlos svärföräldrars underlakan som täcke (tunt, men ändå något – lite senare kom Nils och lade ett riktigt täcke över mig som han hade hittat i ett förråd). Omhuldad med saker som inte hade blivit framplanerade eller presterade av mig. Ibland känns det som att Gud driver med mig – fast på ett retsamt, kärleksfullt sätt. Okej, Gud, jag ger mig. Världen rasar inte samman för att jag inte har kontroll längre. Det finns andra som bryr sig och tar vid när jag inte är duktig längre. Allt hänger inte på mig. Jag hade svårt för att hålla mig för skratt där jag låg i halvdunklet, och tänkte att jag är nöjd om jag hittar en handduk som jag kan använda i morgon bitti. På något vis blir man lyckligare när ens krav begränsas till en mindre nivå. Jag fick bönesvar med detsamma. Vi hittade en handduk i ett förråd, och Gud vet vem som hade använt den förut och om den var ren, men där var den i alla fall.
I veckan har jag uttryckligen sagt till Gud att jag inte känner mig älskad. Jo, jag vet ju att jag är det rent teoretiskt. Men känslomässigt och hur jag praktiskt lever och tänker i mitt liv verkar jag inte tro på det. Nu var det som att Gud på ett skruvat sätt ville demonstrera för mig att Han älskar mig och kommer att fortsätta ta hand om mig – även om det inte sker på det sätt jag själv har kunnat räkna ut. Gud är tvungen till att ta i lite extra för att jag ska fatta.
