Isabelle poserar
Jag tycker att det är ett fascinerande fenomen att många barn har en favorit-docka eller ett favorit-gosedjur. Barnet, som annars är väldigt egoistiskt, är plötsligt väldigt mån om någon utanför sig själv. Ett ”Du” som barnet själv har skapat.
Min absoluta favorit-docka när jag var liten hette Isabelle. Mina kusiner begrep aldrig varför jag alltid ville leka med den där fula dockan. De såg inte på henne på samma sätt som jag. Det var något särskilt med Isabelle. Hon var inte lik de andra nyinköpta, stora, plastiga, parfymerade dockorna. Jag har henne fortfarande kvar. Hon är liten och behändig. Hennes bruna tygkropp är slapp, fast de svarta fötterna är överraskande bastanta. Hon är enögd och flintskallig. Spår av klister kan anas på hennes huvud, vilket tyder på att hon har haft hår en gång i tiden, men det måste ha varit innan hon kom i min ägo. Det ena ögat är sönderslaget, och de trasiga bitarna åker omkring inne i ögonhålan. När jag var liten tyckte jag att det ögat såg lite läskigt ut, så jag brydde mig inte om att granska det alltför länge. Men det hela ögat, blickade å andra sidan alltid så vänligt mot mig. Jag tyckte om hennes öga, och hennes knytnävar och lilla näsa var så näpna. För mig var det ett självklart val att älska Isabelle och leka med henne framför de andra.
Och vad kan man få ut för budskap av det här då? När jag tänker efter inser jag att jag fortfarande dras mot det trasiga. När det brister blir det liksom mer äkta. Kristendomen är den enda religion som har en trasig Gud. Och jag uppskattar Jesus för Hans trasighet. Han tillåter sig själv att gå sönder. Även efter uppståndelsen finns ärren i händerna kvar som en påminnelse. Jag vet att Gud har sett mig i min trasighet och böjt sig ner till mig, på samma sätt som mitt barna-jag lade märke till Isabelle.
Ett bildgalleri med Isabelle syns här nedan. Notera att hon sitter på min egenhändigt gjorda bönepall (fast jag fick mycket hjälp av fd. syster Johanna). Hon var tvungen till att sitta på någonting för att inte säcka ihop alldeles…
