Glädje är någonting bedrägligt
Jag blir misstänksam mot mig själv när jag är på glatt humör. ”Jaha, varför är jag glad nu?” Och jag tänker att det måste finnas en hake någonstans. ”Åh, det finns alla skäl i världen till att vara glad! Titta bara så vackert allting är!” kvittrar den glada rösten inom mig. För det mesta låter jag mig bara dras med och gläds så länge glädjen varar, innan det är dags att kasa ner i den känslomässiga bottnen igen. Mitt goda humör har en tendens till att gå över, om jag känner mig själv rätt. Nåväl, som kristen har jag ju ett brett känslomässigt spektrum att röra mig mellan: långfredag och uppståndelse-söndag.
”Glädje är någonting bedrägligt.” Hur kommer det sig att jag inte kan tänka den tanken utan att le? Det tyder ju på någonting annat. Tänk om det i själva verket är så att glädjen är det ursprungliga och ångesten det avvikande och förvridna? Det är kanske när jag är glad som jag har blivit botad från min blindhet och kan se verkligheten sådan den verkligen är.
När jag var 13 år höll jag som bäst på med att läsa igenom Bibeln från pärm till pärm för första gången. När jag kom till den extremt cyniske Predikaren kände jag: ”Äntligen någon som förstår och vågar uttrycka hur det faktiskt är!” Den blev en favorit direkt. Idag vet jag inte om jag tycker att han är lika begriplig. Han skriver så här: ”Bättre sorg än skratt, av plågat ansikte mår hjärtat väl. De visas hjärtan är i sorgens hus, dårarnas hjärtan i glädjens hus.” (Pred 7:4-5). Detta samtidigt som han lite längre fram prisar glädjen som det bästa människan kan ägna sig åt. Hm, vad menar han egentligen? Många säger att de blir deprimerade av att läsa Predikaren. Jag blir snarare upprymd. Det är en bok som jag ler mig igenom. Cynismen kan uppfattas som komisk. I alla fall är det min spontana reaktion. Men vad vet jag – den stackars författaren var kanske fullständigt förkrossad? Det tycks gå en hårfin linje mellan tragedi och komedi.
En utav mina favoritfarbröder, C.S. Lewis, har skrivit en självbiografi (som han bestämt påpekar inte är någon riktig självbiografi) som heter ”Av glädje överfallen”. (På engelska heter den ”Surprised by Joy”. Boken skrevs innan Lewis träffade Joy Davidman som han senare gifte sig med, så titeln syftar inte alls på henne. Men det kan tyckas som en försynens ironi.) För att ha en så positiv titel så beklagar sig Lewis förvånansvärt mycket genom hela boken. Och det var riktigt roande läsning. 
Det kanske inte är meningen att man ska skratta åt sådant som Lewis brist på händighet, outhärdliga danstillställningar, gymnastiklektioner som han var tvungen till att låtsas att han tyckte var roliga, att han ständigt fick kommentarer om att ”du måste sluta upp med att se så stöddig ut”, fast att de som behövde höra det aldrig fick den tillsägelsen, fadern som hade en förmåga att missförstå precis allt (och som Lewis dessutom beskriver som ”den mest lättlurade människan i hela världen”) och hans mycket motvilliga omvändelse från ateism till kristendom. Men jag kan inte låta bli. Jag finner boken ”roande”. Huruvida detta var författarens avsikt kan vi tyvärr inte fråga honom eftersom han hade fräckheten att dö en sådär 25 år innan jag föddes.
Det som jag tror att jag ville komma fram till var att glädjen vinner i brottningskampen mot ångesten. Jag vill tro att det är så. Och jag tror att jag kan säga det utan att vara orealistiskt optimistisk. Kom igen, Gud är i slutändan glad av sig! Han hade nog rätt kul när Han skapade den här världen. C.S. Lewis säger någonstans paradoxalt att det är pessimisterna som är de verkliga optimisterna. Optimisterna kliver in i världen med föreställningen att världen är ett hotell, och blir besvikna när förväntningarna inte förverkligas. Medan pessimisterna tror att världen är ett fängelse, och tänker: ”För att vara ett fängelse är det ju inte så illa ändå…”
