En liten röst
Det börjar bli riktigt mörkt nu under dagens tidiga timmar. En morgon när jag steg upp och öppnade dörren för att gå ut ur mitt rum var det bäckmörkt och tyst i hallen. Ur detta kompakta mörker hördes plötsligt en liten röst som sa: ”Hej, Ettat”. Det var Ellie som var uppe och smög i mörkret. Hur hon kunde identifiera mig vet jag inte, för det gick inte att se någonting. (Ellie kan inte säga ”Marietta”, utan det låter som att hon säger ”Hjärtat” när hon tilltalar mig – inte mig emot.) I den stunden blev Ellies ord nästan som en profetisk röst.
”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh 1:5) Jag tänker på det ibland när jag sitter på tunnelbanan och blickar ut över världen som visar sig där utanför fönstret. Inom ett ögonblick har hela synen försvunnit när tunnelbanevagnen obarmhärtigt rusar in i mörkret och det blir svart. Det ser kanske ut som att mörkret har vunnit, men det är inte slutet. Ljuset kommer tillbaka, om än så svagt och litet som ett barn som ligger lindat i en krubba…
Guds röst i mitt hjärta kan vara liten och mild. Det är lätt att den rösten dränks av alla andra röster som skränar och skryter. Det är lätt att ignorera den rösten. Att såra och bedröva den. Den klingar alldeles rent. Men jag gömmer mig igen och igen för att slippa höra sanningen.