Vägen i ett kollektiv..

Det är första advent!

Och visserligen innebär det att jag idag fick stå upp och sjunga alla fem verserna på en viss psalm…

…men den här dagen är det ändå annan musik som får den stora äran.
Första advent är av tradition dagen då vi får börja lyssna på Sufjan Stevens julskiva…
Den finns att lyssna på gratis på http://xmas.asthmatickitty.com/ men jag tänkte ändå hypa den sången från skivan som jag nynnar på mest nu, en överraskande bra julsång!

This time of year you always disappear
You tell me not to call, You tell me not to call
And when the door is closed you’re wearing different clothes
Or hiding in the paper, pretending not to hear

Inexpensive wine, I buy it all the time
You tell me take it back, You say you’ll take a nap
But I can see it now, You always tell me how
I could do so much better, You said it in your letter

Did I make you cry On Christmas day?
Did I let you down Like every other day?
Did I make you cry On Christmas day?
Did I let you down On Christmas day?

The bed that isn’t made, The broken window shade
The radiator’s on, I loved you along
But I can see it now, You always tell me how
I could do so much better, You said it in your letter

I stay awake at night, After we have a fight
I’m writing poems about you, And they aren’t very nice
I didn’t mean to yell, I said I couldn’t tell
I only grabbed your wrist, Or would you rather we kissed?

Min mobiltelefon har tydligen blivit Sverigedemokrat…

I alla fall är den på full fart på väg till Skåne utan att förklara för mig varför…

Gah!

Jag har i flera månader haft en hemlig dröm om att någon kommer att fira mig på min födelsedag med att kidnappa mig och tvinga med mig på konsert med Lady Gaga…

Känner på mig att det kanske aldrig kommer bli mer än en dröm, men man kan alltid hoppas…

Det börjar bli riktigt mörkt nu under dagens tidiga timmar. En morgon när jag steg upp och öppnade dörren för att gå ut ur mitt rum var det bäckmörkt och tyst i hallen. Ur detta kompakta mörker hördes plötsligt en liten röst som sa: ”Hej, Ettat”. Det var Ellie som var uppe och smög i mörkret. Hur hon kunde identifiera mig vet jag inte, för det gick inte att se någonting. (Ellie kan inte säga ”Marietta”, utan det låter som att hon säger ”Hjärtat” när hon tilltalar mig – inte mig emot.) I den stunden blev Ellies ord nästan som en profetisk röst.

”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” (Joh 1:5) Jag tänker på det ibland när jag sitter på tunnelbanan och blickar ut över världen som visar sig där utanför fönstret. Inom ett ögonblick har hela synen försvunnit när tunnelbanevagnen obarmhärtigt rusar in i mörkret och det blir svart. Det ser kanske ut som att mörkret har vunnit, men det är inte slutet. Ljuset kommer tillbaka, om än så svagt och litet som ett barn som ligger lindat i en krubba…

Guds röst i mitt hjärta kan vara liten och mild. Det är lätt att den rösten dränks av alla andra röster som skränar och skryter. Det är lätt att ignorera den rösten. Att såra och bedröva den. Den klingar alldeles rent. Men jag gömmer mig igen och igen för att slippa höra sanningen.