Jag har haft en längtan till Palestina länge. Och nu blir det av. Det är bisarrt, spännande, pirrigt, roligt, konstigt, utmanade, märkligt, inspirerande, skrämmande och massa annat. Det är helt enkelt ett virrvarr av känslor i min mage just nu. Men mest är det förväntan. Jag är så otroligt glad att jag får chansen att åka dit (med Equmenia). Att uppleva den verklighet som palestinierna lever i. Att få se hur livet hanterar spända situationer som den mellan Israel och Palestina. Att få se vardagen som våra nyhetssändningar missar att visa.
Jag kommer att befinna mig i Betlehem i sisådära 7 månader. Tokigt på något vis. Jag kommer inte bara att vara på genomresa eller på semester. Jag kommer bo i Betlehem. Jag kommer skaffa mig en vardag där.
Det hela betyder att jag inte kommer att bo kvar i Albykollektivet. Det är sorgligt på något vis. Det här är mitt hem. Och att inte dela min vardag med mina kollektivsyskon är onekligen skrämmande.
Förlåt för ett rörigt inlägg. Jag är så glad (och överraskad) över att jag får åka att jag har svårt att samla alla mina tankar som trängs i mitt huvud.
/Linnea