Här vare tomt…
För andra lördagen i rad får jag ha hela lägenheten för mig själv. Familjen B är i Jönköping, Jakob kollar på skidor och tog datorn/Dragon Age med sig, och Linnea sprang iväg med Fredrik i förmiddags. Lite märkligt att det är helt tyst här för en gångs skull, men jag klagar inte. Jag ska predika i Hallunda imorgon och det är skönt att kunna koncentrera sig. (Då och då i alla fall, t.ex. när man inte fått för sig att uppdatera bloggen för en gångs skull eller något liknande.) Det är härligt att bo nära andra, i den typen av gemenskap vi har här uppe på 7e våningen. Men jag tror inte att någon blir ledsen om jag säger att det är riktigt skönt att få vara helt för sig själv emellanåt också. Jaja, nu kom Jakob precis hem, så nu känns det inte så meningsfullt att spinna vidare på det här.
Förresten hittade jag en intressant bloggpost av Stefan Swärd, pastor inom EFK (Evangeliska Frikyrkan), som handlar om att leva i kommunitet. Spännande att läsa alla kommentarer också, alltid kul när folk inte riktigt håller med varandra och samtalet nyanseras utan att man bara tjafsar. Men det här väcker intressanta frågor, är det skillnad på kommunitet och kollektiv, och vad består den i så fall i? Är detta någon typ av ideal som alla borde leva upp till, eller är det mest för några av oss? Vilka då i så fall? Hur långt bör man dra t.ex. egendomsgemenskap (personligen är jag t.ex. inte sugen på att dela kalsonger med de andra)? Vore kul att höra andras tankar, t.ex. genom kommetarer här på bloggen.
/Maestro