Albykollektivet.

Familjen Bryntesson har återigen flytt fältet. Vi är hos goda vänner i Norrköping och spenderar kvällen med att ta hand om barn som inte vill sova (dock ej våra barn för en gångs skull). Nu avslutar vi det gamla kyrkoåret med påste och underbar chokladkaka. Imorgon ska vi klä oss fina och fira början på det nya året, dock är det ytterst oklart hur många verser vi får sjunga av “Gå Sion” (stående?) i EFK-församlingen här i staden.

Nästa lördag den 5/12 är det 1-års kalas i kollektivet. Just du är varmt välkommen! Slå gärna en signal innan/kommentera här/maila eller något liknande så vi vet om dig!

Annat som inte har med annat att göra. Vi har varje vecka ett kollektivmöte där vi ber för varandra och går igenom veckans praktiska saker, visionerar osv. I veckan som var så efterfrågade flera av oss att vi ville bli mer utmanade av gemenskapen. I veckan som kommer ska vi däremot inte ha något kollektivmöte pga diverse krockar så då kom en utmaning som på posten, istället för detta möte, nämligen att vi var och en ska formulera vår egen vision med att bo och leva i kristet kollektiv. Detta ska vi sen dela med varandra, möjligen något friserat dock. Förhoppningsvis kan detta även få följder här på bloggen. För er som varit med från början så minns ni denna post så har även vi stora förhoppningar:

Adventskonspiratoriska hälsningar
Notarie och Slasktant med sovande förebilder på övervåningen.

Hej alla vänner, bekanta, familj, potentiella flickvänner (ja, jag menar dig!) och annat folk!

Som Linnea redan har avslöjat är det tentahelg på gång.
Själv ska jag försöka att avhandla hela 1800-talets idéhistoria på 20 kryssfrågor (panik!).

Menmen, jag tänkte dela med mig av hemligheten som motiverar mig  att plugga.
Så här ser för närvarande mitt datorskrivbord ut. Linnea är numera livrädd för min dator!

Något beskuren, det är bredare i verkligheten

Om inte Hegels genomträngande blick får en att plugga så vet jag inte vad som funkar…

Okej, du har gjort din poäng…. (vilken det nu är)
Jag gör vad du vill men snälla ta fram den igen innan jag dör av ångest!

/Judas

Snälla lämna tillbaka den!

Det är alltid med en viss förväntan man öppnar dörren hemma.
När jag bodde själv i Skövde var man alltid säker på vad som skulle möta en när man öppnade dörren hemma.
Man klev in i sin tomma lägenhet och lämnade resten av världen utanför.
Alltid för sig själv (om man inte tog med sig någon) och alltid som man hade lämnat det senast.

Men när man öppnar dörren till Albykollektivet vet man aldrig vad som väntar en.
Ibland kliver man rakt in i ensamheten, ingen annan hemma.
Men vissa gånger kryllar det av människor, vissa som man aldrig har träffat innan.
Ibland kommer man hem till tredje världskriget och ibland har någon fått ett tokinfall och storstädat hela kollektivet….. (eller… alltså… det skulle kunna hända i teorin i alla fall)

Ibland är folk extremt sociala, alla hänger med alla och gemenskapen är på topp.
Och ibland gömmer sig alla på sina rum eftersom de är rädda att göra bort sig inför coola gäster.

Till sist.
Jag vet att det här med bilder är uppskattat så här kommer ett par bilder från mitt numera 22 år långa liv.

Från min student. Barnet är min nuvarande sambo Edvin.

Snyggare utan skägg....

Tack för mig!

ps. När jag var sjuk i svininfluensan tog resten av kollektivet hand om mig på ett underbart sätt (Nils bidrog genom att inte reta mig lika mycket).  Ni är underbara! .ds

För andra lördagen i rad får jag ha hela lägenheten för mig själv. Familjen B är i Jönköping, Jakob kollar på skidor och tog datorn/Dragon Age med sig, och Linnea sprang iväg med Fredrik i förmiddags. Lite märkligt att det är helt tyst här för en gångs skull, men jag klagar inte. Jag ska predika i Hallunda imorgon och det är skönt att kunna koncentrera sig. (Då och då i alla fall, t.ex. när man inte fått för sig att uppdatera bloggen för en gångs skull eller något liknande.) Det är härligt att bo nära andra, i den typen av gemenskap vi har här uppe på 7e våningen. Men jag tror inte att någon blir ledsen om jag säger att det är riktigt skönt att få vara helt för sig själv emellanåt också. Jaja, nu kom Jakob precis hem, så nu känns det inte så meningsfullt att spinna vidare på det här.

Förresten hittade jag en intressant bloggpost av Stefan Swärd, pastor inom EFK (Evangeliska Frikyrkan), som handlar om att leva i kommunitet. Spännande att läsa alla kommentarer också, alltid kul när folk inte riktigt håller med varandra och samtalet nyanseras utan att man bara tjafsar. Men det här väcker intressanta frågor, är det skillnad på kommunitet och kollektiv, och vad består den i så fall i? Är detta någon typ av ideal som alla borde leva upp till, eller är det mest för några av oss? Vilka då i så fall? Hur långt bör man dra t.ex. egendomsgemenskap (personligen är jag t.ex. inte sugen på att dela kalsonger med de andra)? Vore kul att höra andras tankar, t.ex. genom kommetarer här på bloggen.

/Maestro

Det är nu exakt två veckor sedan den legendariska resan.
Den som omtalas med vördnad av oss tappra som vågade vara med.

De modiga var:
Judas
Emil
Emil
Matte
Lina
Tuss

och så klart.. vår byxförsäljande sidekick Axel och våra smygfilmare Magnus och Lina.

Tillsammans genomförde vi NO PANTS SUBWAY RIDE 2009
Det gick helt enkelt till så att vi alla kastade över våra byxor på Axel (till hans spelade överraskning) och klev av tunnelbanan på varsin station för att sedan återsamlas på nästa tunnelbana utan byxor tills Axel kom och sålde tillbaka dem till oss.
Menmen, det är svårt att förklara i text så här kommer det istället på film.

Heap of trouble from fokk on Vimeo.

Vi ses på NO PANTS 2010!

/Judas

Det är en hel vetenskap det där att åka tåg/tunnelbana. De två allra viktigaste delarna är att:

1. man sätter sig på rätt plats (gärna nära ett fönster så att man har något att luta huvudet emot när man somnar + så att man åker framlänges)

2. man måste tänka på är vilka man sätter sig bredvid. Till exempel så vill man helst inte sitta bredvid tonårsgäng, de tenderar att prata så mycket att man varken kan sova eller läsa. Tanter däremot, de är dem man vill sitta bredvid.

För ett par dagar sedan så hittade jag en supertant att sitta brevid. Inte nog med att hon var en typisk tant, hon hade också en stickning i handen (!). Som vanligt somnade jag nästan direkt efter jag hade satt mig ner på sätet. I vanliga fall brukar jag vakna panikartat i fittja och inse att det är lugnt, jag har inte missat min station. Men den här gången var det annorlunda. I Skärholmen känner jag en varm hand på min och hör en tantröst säga “Lilla vännen, jag vill inte att du ska missa din station för att du somnat”. En sån omtanke, en sån fin tant! Det gjorde ingenting att hon egentligen bestal mig på sovtiden mellan Skärholmen och Alby. Hon gjorde min dag…!

Så har den då kommit, tror vi i alla fall. Teorin är så här: först Nils, sedan Ellie. Alternativ teori: Först Edvin, sedan Linnea, sedan Nils, Eke och nu Ellie. Jag tog vaccin i måndags, så jag hoppas klara mig. När Edvin var dålig för ett par veckor sedan fick han feberkramp och behövde åka till akuten. Igår var Ellie extremt rosslig och fick åka till akuten. Kanske man kan få ett kollektivt klippkort där?

För övrigt debatterar vi vad vi borde kalla ovan nämnda influensa. Vad kommer den kallas om ett år? Den gamla nya influensan?

Jag har under min sjukdomsperiod inventerat teförrådet och kan nu meddela att dessa teer finns hemma:

Ceylon, Lapsang, Jasmin, Gun Powder, Sencha, Pu ehr, Oolong,

Annat (teliknande): Robois (ingefära/citron å nått annat av oklar sort) å Masala (smask!)

Sådärja, lust att komma och hälsa på och dricka en kopp te eller två? Om det nu, mot all förmodan, skulle vara så att du som läser dricker kaffe (av någon outgrundligen anledning) alternativt saft, så är du mer än välkommen för att bli omvänd.