Albykollektivet.

Nu var det dags för min bloggpremiär.

På söndag är det inflyttningsfest! Planerna står höga och snart är det bara gästerna som fattas. Igår kväll gick jag och barnen runt och bjöd grannarna (vi bjuder alltså folk i vår närmiljö och såna vi inte känner så väl men vill lära känna bättre). Edvin var i sitt esse och pratade vitt och brett om att de skulle komma och få godis (=chokladbullar), vilket enligt honom är festens höjdpunkt.

Det känns som att vardagens lunk har börjat i kollektivet.

Gött dä.

…mäktigt att vara herre på täppan, ohotad mästare i det viktigaste matkriget av de alla, det om kaffe?

…fantastiskt med en hemmafru (Judas) som lagar falafel och lirar Five Iron Frenzy när man kommer hem från skolan?

…roligt att Sveriges största samtalsämne heter Anna Anka? Roligaste namnet på länge!

…coolt att Batman (Christian Bale) och Saruman (Christopher Lee) båda spelar stora roller i Mio min Mio?

…lustigt att Göran Greider i gratistidningen Stockholm City säger att han är stolt över att ha hållit fast vid de socialistiska idealen, men också att han inte tagit körkort för att han inte kan skilja på höger och vänster?

Puss

Hej på er!
Gårdagens gästinlägg på bloggen visar ju på en klart tydlig trend…
Mat och dryck är ämnen som berör och är en stor del av kollektivets liv.
Men nu ska ni inte tro att allt är guld och gröna skogar i matens värld. Nejnej!
Bakom den glänsande kollektivfasaden döljer sig en bitter konflikt inom kollektivet, så bitter att vissa vill kalla den för ett krig.
Så följ med på denna introduktion till kollektivlivets hemska baksida.

1. Soppkriget
Eke vs. Linnea vs. Nisse

Vem gör egentligen bäst linssoppa?
Tja, den som får klart bäst kritik på sin soppa är utan tvekan Linnea.
Men ett envist rykte gör gällande att Linnea fuskar och har i så pass mycket creme fraiche att hennes soppa inte kan bli annat än god.
Enligt detta rykte så står kampen istället mellan de två mer asketiska soppkokarna Eke och Nils.
Och då blir det så klart enbart en fråga om färg.
Vill man ha Ekes gröna linssoppa, full med härlig purjo?
Eller Nisses rödgula linssoppa, fylld till bredden med hemsk gul lök?
Eller är det okej att fuska? Är det egentligen Linneas ljuvligt krämiga soppa som gäller?
Saken säger sig själv….

2. Lasagnekriget
Eke vs. Familjen Bryntesson

Det här kan vara den delstrid som det ligger mest prestige i.
Efter att ha smakat på den bryntésiska lasagnen var Eke inte sen med att utropa att han minsann skulle utmana dem.
Efter att en jury bestående av diverse tågspelsnördar hade satt sig in i frågan (läs: njutit av Ekes underbara veggolasagne) så pekar visaren till Ekes favör.
Men den senaste tiden har många röster gjort sig hörda till försvar för den Bryntésiska lasagnen.
Även här kommer det till sist mycket ner på färg.
Vill du ha Ekes något vattniga gröna lasagne full av spenat, keso och tomatjox?
Eller är du mer för Bryntessons klart torrare och rödare tomatlasagne med keso och lök?

3. Brödkriget
Linnea (Spaaks) vs. Liv vs. Eke

Linnea extrajobbar alltså på Spaaks konditori i Tumba och då och då tar hon hem underbara kassar med gratis börd och sötsaker till oss.
Mot henne står Eke med sitt brödprojekt och Liv som när anden faller på slår till med mystiska bröd från de värmländska skogarna.

Vill du ha Ekes linfröfyllda, receptflummiga risbröd?
Eller är du mer för Livs värmlandsvetekross?
Eller är det ändå, när allt kommer omkring Linneas bageribröd som gäller?

4. Falafelkriget
Eke vs. Linnea

Den här återstår att se.
Eke hann knappt nämna för att han ämnade göra sina egna falaflar innan Linnea utmanade.
Hon deklarerade genast att hon minsann också skulle göra sina falaflar dagen efter Eke och att hennes skulle vara i en klass för sig, onåbara för Ekes patetiska försök.
Detta gör att den nuvarande veckan (v.40) är den officiella falafelveckan och att vi nu under onsdag och torsdag kväll kommer att avgöra vem av de två som går segrande ur falafelkriget.

5. Tekriget
Linnea vs. Familjen Bryntesson

Det här är en intressant uppgörelse.
Dock är jag själv inte så insatt i det hela utan hänvisar till vår käre gästbloggare för mer info.

6. Kaffets vapenvila
Joel vs ?

Nuff said

_________________________________________________________

Sådär, det var allt för mig.
Långt inlägg men jag hoppas att det har spridit lite ljus över en av våra mörkare sidor.

Puss och kram!
/Judas

Förra gången jag var på besök så missade jag att gästblogga men nu tänkte jag passa på, mitt namn är Björn och jag är relaterad till människorna i kollektivet på ett antal olika sätt men framförallt är jag nog Livs syster. Snygg är jag också.

Fotograf: Olle Sahlin

Jag tänkte att jag gör som vanligt när jag skriver i kollektivbloggar och koncentrerar mig på det rinnande guldet. Jag vill nämligen recensera något och det skulle kännas konstigt att recensera mina vänner. Detta inlägg handlar alltså om Te.

Det finns ett antal hem som inte har förstått det här med te, vi har de helt okunniga som bara dricker kaffe, vi har människorna som dricker te men som använder tepåser och dricker ur glas, sen har vi de som hävdar att det älskar te men vid en närmare granskning visar sig dricka saker som rabarber-gräddroibos eller lingonlängtan. Sen finns de oss som gillar te. Det här kollektivet är ett himmelrike för oss, det finns allt. Allt från ett klassiskt ceylon till morgontimmarna då smaken ändå inte har vaknat, till flera sorters Pu erh! Det finns bra gröna teer som ett gott Sencha och skulle någon få för sig att ändå vilja ha roibos så finns det även det (vilket inte är så konstigt har man en gång köpt det så tar det ju inte slut för det är ju inte gott och inte te). Men att få dricka Pu erh är det inte på många platser man har möjlighet och det här kollektivet överträffar alla caféer jag besökt i den stora staden även i rent tehänseende.

Om det är något som kanske saknas så är det på utrustningssidan, ett kollektiv borde förstås ha en kanna som är större än 1.6 liter och fler än en tekula, men vem vet det kanske händer något på den fronten fram emot juletider.

Linnea är hemma igen!

Efter att vi kastade ut henne från sitt rum såg vi inte röken av henne på hela veckan…
Vissa hävdar att det kan ha att göra med sånna där levande rollspel men det tror inte jag.
Vår Linnea skulle aldrig pyssla med så pass syndiga saker som rollspel inte, nejnej!

Anyway så dök Linnea just upp i kollektivet och med sig hade hon 4 Willys-kassar med gratis mat.
Hon ville inte berätta varifrån hon hade fått dem så jag antar att hon bara har hittat dem i skogen eller nåt.

Oavsett det så har vi massor med gratis mat nu! WIEEEEEEEEEEEEE

Dessutom är Livs lillasyster Majas storebror Bjärven här på besök.
Det är ju trevligt, även om jag så klart hoppats att han skulle tagit med sig sina kompisar.

Men hur trött hon än var så var det så klart läge för te!

Och det där lilla erkännandet då?
Jo, alltså grejjen är så att eftersom hälften av gratismaten Linnea plockade hem är bröd så svämmar kollektivets frys och brödlåda över just nu.
Så min motivation att ta tag i brödprojektet som planerat föll lite… det blir kanske mer fart nästa vecka igen.

Puss och Kram
/Judas

Ibland är det skönt med tystnad…
Jag är sist kvar uppe och är snart på väg att själv krypa till kojs.

Men innan jag gör det tänkte jag bara dela några korta glimtar från dagen med alla er kära läsare.

1. Tentaångest! Hur ska man veta vad men måste veta inför en tenta? Jag är inte van vid det här med att plugga alltså… ÅNGEST!
2. Kollektiv gemenskap!!! Idag var vi alla samlade hemma samtidigt för en gångs skull. Sjukt skönt att sitta ner ihop hela gänget, skratta, snacka, be och planera viktiga saker.
Det känns verkligen som att vi börjar bli ett kollektiv nu!
Hoppas bara att det kan leda vidare till något och att vi inte blir inåtvända!
3. Visst är vi söta =)

Ni kanske har läst Ekes inlägg om hans hemska honungsångest för ett tag sen. Idag var det min tur att stå framför hyllorna på Ica Maxi och sucka. Men den här gången gällde det kaffe. Snabbkaffe närmare bestämt. Kaffe är gott och bra för själen (eller rättare sagt, det kan bli väldigt jobbigt för själen om man inte får i sig kaffe på ett tag), och jag tänkte köpa något gott snabbkaffe att kunna dricka under rasterna i skolan. Skämt om att det faktiskt är en TE-ologisk högskola jag går på undanbedes ovänligt men bestämt. Jag är faktiskt mer av en bönemänniska.

När jag letar kaffe vill jag ha mörkrost eller någon annan stark variant, rättvisemärkt, och ekologiskt. De kanske har bättre utbud i bryggkaffesortimentet, men på hyllan med snabbkaffe fanns det inte en enda burk som kombinerade de här egenskaperna. Det fanns ett par som både var ekologiska och rättvisemärkta, men ingen mörkrost. Mörkrost fanns i några frestande varianter, men ingen av dem var vare sig ekologisk eller rättvisemärkt. Till slut var det mitt dåliga samvete som fick avgöra, så det blev samma snabbkaffe vi redan har i kollektivet; Löfbergs ekologiska och rättvisemärkta mellanrost. Hade gärna tagit ett annat fabrikat då jag inte är så förtjust i Löfbergs värderingar (läs: vilket idrottslag de sponsrar), men grundaren var ju trots allt missionare och värmlänning så det får gå ändå. Nu hoppas jag att det bruna pulvret tjänar mig väl i många välsignade fikaraster framöver!

Kaffe as it should be. Redo att drickas.

Nu ska jag försöka plugga. Bloggen var en utmärkt ursäkt för att slippa, men nu kan jag nog inte dra ut på det här inlägget längre till.

Puss!

Efter tre år som ungdomsledare i Kristinehamn i östra Värmland lämnade jag kvar en bit av hjärtat i Selmas, Löfbergs Lilas, och Svennis hemland. Nu är jag nyss hemkommen från en helg tillsammans med Missionskyrkans pastorskandidater på Vägsjöfors herrgård, ett fantastiskt ställe med Hovfjället i väster och sjöar i öster. Vi umgicks, spelade Settlers, paddlade kanot, vandrade i skogen, samtalade om teologistudier och kallelse…

Ni förstår att vi hann med både det ena och det andra. På lördagskvällen samlades vi för nattvardsandakt och bön. Det var en stark stund som vi fick avsluta med att be för varandra. Det var en sån kväll där saker och ting faller på plats, där oro och känslor av att inte räcka till rinner av en, där man får känna att Gud verkligen älskar både en själv och andra runt omkring.

Johnny Cash sjunger: Mother nature’s quite a lady, but you’re the one I need. (Flesh and Blood heter låten, vem eller vad “you” syftar på för just dig lämnar jag öppet) Sammanfattningsvis kan man säga att det var underbart att vara tillbaka i den värmländska naturen, och att även den där djupare törsten fick tillfälle att stillas. Den där längtan som det bara finns En som kan uppfylla. Dessutom fick jag umgås intensivt med mina kära pastorskandidatskamrater (långt ord), vilket absolut inte är att förakta.

Nu har jag två dagar utan lektioner. Jag ska försöka plugga på egen hand, ta igen mig lite mer, och leva på allt det goda jag fick i helgen. I skolan är det mycket teorier och analys, nu fick jag påminna mig själv om att det här med Jesus faktiskt är på riktigt också. Kan dessutom inte klaga på helgens fotbollsresultat runt om i Europa. Varför vinna med 5-2 när man kan vinna med 5-0?

Att gå i skolan….. är både segt och lärorikt.

Just nu står jag vid en bibliotekstador i universitetsbiblioteket och funderar på livets stora och små frågor.

Det är möjligt att frihandel och rättvisemärkt tillhör dessa men då frågorna verkar locka fram de sämsta sidorna hos oss kristna i västerlandet (vi blir mest besatta av att debattera frågorna med varandra, mer än att göra något) så är det möjligt att jag kommer vara lite försiktig i mina uttalanden i dessa frågor på bloggen (vi försöker rädda världen istället säger jag!).

Menmen, det var som sagt inte vad det här inlägget skulle handla om.
Kanske inte heller skolan när jag tänker efter!
När folk frågar vad jag gör (som i vad jag jobbar med eller utbildar mig till) så borde ju det korrekta svaret vara att jag pluggar idéhistoria…
Vilken boendeform jag pysslar med borde inte vara så intressant va?

Men ack så fel man kan ha….

Mitt spontana svar blir faktiskt mer i stil med “jag bor i kollektiv och pluggar lite idéhistoria”.

Det kan ha att göra med den skamliga bristen på föreläsningar och betonandet av egna studier… men framför allt tror jag det beror på att kollektivet är ett liv.

Det faktum att det är just Maestro, Führern, Notarién, Slasktanten och förebilderna som jag delar livet med sätter faktiskt sina spår.
Det påverkar mig att att bo med de här människorna… det sätter sig i min identitet minst lika mycket som min sysselsättning.
Vad det innebär vet jag ännu inte men om Gud har något att säga till om så tror jag det kan vara något bra…

För övrigt får ni jättegärna be för oss, att vi ska våga söka oss ut och hitta fler vägar här i Alby!

Nu är jag här, ja alltså i kollektivet har jag varit ett tag, men det här med internät alltså (läs: inte min grej).  Mitt första blogginlägg… Vad ska jag skriva om?

Huset (lägenheten) är fullt ikväll, en rollspelgrupp (trek) och en brädspelsgrupp (tågspel) och två sovande små barn. Mycket folk blir det. Och mycket te. Det gillar jag. Det är det solklart bästa med att bo såhär, att alltid ha folk omkring sig. Förmodligen är det även det som kommer att vara det mest påfrestande framöver, men allt är ännu alldeles för nytt och mysigt för mig för att kunna vara påfrestande.

Nämen, nu är det kanske dags att dricka te. Igen. (: