Alltså inte på ett enbart dåligt sätt!
Familjen är hemma igen och Linnea är på gång.
Kollektivet börjar åter samlas!
Men hettan över Stockhom gör att ökenkänslan ligger kvar!
Menmen, inte ska det gnällas. Vi ses på vår Flottsbropicnic på söndag!
Har du inte fått inbjudan beror det på att jag inte har dig på facebook men du är så klart jättevälkommen ändå!
Kontakta anyone i kollektivet för mer info!
Sedan även Linnea sov en natt hos min (Livs) bror var nästan hela kollektivet samlat igen. Vi har här i Göteborg kombinerat Hönös barnmöten, glass och Liseberg. Igår blev dock minstingen sjuk och dagen idag får mest gå ut på att kurera henne så hon orkar med den långa resan hem imorgon. Alby, here we come!
Jupp…
Ingen fart och fläkt här.
Familjen är på resa och jag och Linnea jobbar oss fördärvade…
Inte mycket nytt på kollektivfronten alltså.
Livet i kollektivet
Att få vara ifred kan ju vara bra ibland, både för att ha tid för Gud och för TV-serier.
Men inte är det lätt att kombinera avskildhet och kollektivliv….
Jag är där igen. Jag är så otroligt utmanad av en bok jag läser. Och, precis som förra gången (då var det “den oemotståndliga revolutionen” som kastade om min värld) har Shane Claiborne något att göra med det hela. “Follow me to freedom – Leading and following as an ordinary radical” är skriven som en enda lång dialog mellan Shane Claiborne och John M. Perkins där de diskuterar, som titeln beskriver, vad det innebär att leda och att följa som en vanlig radikal.
Den är intressant och kreativt skriven men framförallt är den utmanade. Den kastar om min värld, och det är alltid nyttigt. Men framförallt för den mig att vilja försöka mer, leva närmare min tro och älska mer. Typ.
Läs den vettja.
Ellie på Sammankomst - bild i Dagen
Joel Halldorf skriver idag i Dagen oerhört intressant om den nya kommunitetsvåg som sköljer över Sverige. Han är också oerhört generös i sin tolkning av dagens rörelse, som till skillnad från 70-talets dito är mer genomtänkt, helt enkelt. Och ja, kan vi inte känna igen oss i det 
Hursomhelst. Jag tror verkligen att denna rörelse är oerhört viktig och att den kommer vara en del av den förnyelse och det stålbad som kyrkan behöver genomgå. Min förhoppning är att vi kan vara en rörelse som ger inspiration till människor, församlingar och till Kyrkan, utan att fördöma det som redan finns. Det är så oerhört lätt att man övergår till att peka på allt det i kyrkan och hos enskilda individer som inte är bra, inte minst känner jag igen mig själv i det. Kan vi istället vara en källa till inspiration, vara goda föredömen som man vill efterlikna och ta till sig av, då är vi på rätt spår.
Vad tror ni? Speciellt ni som inte själva är del av en kommunitet eller ett kollektiv, är detta ett för självgott sätt att se på sin egen rörelse? Är kommunitetsrörelsen det kyrkan verkligen behöver?
Askes har inte varit något nyckelord för albykollektivet.
Inte mer än att vi försöker leva i enkelhet.
Frågan är om vi blir inspirerade eller avskräckta av detta exempel?
Jag tror att alla i Albykollektivet jobbar med sin konsumtion.
att vi alla försöker att inte konsumera mer än nödvändigt…
Men inte är det lätt inte… Missa inte filmen om enkelhet!
Ni vet alla känslan av att dela med sig, det är kul ibland!
Vi i Albykollektivet har ju inte full egendomsgemenskap men vi har en gemensam kassa och det är alltid en avvägning, vad passar i kassan och vad betalar man själv.
Några exempel på vad som ingår:
* Toarullar
* Resor till Öland
* Allt på “halvaprosethyllan” på Vivo
* Mjölk!
Exempel på vad som inte ingår
* Kött
* Godis
* Boende på Öland
Menmen, det kan verka glasklart men verkligheten är ju inte riktigt lika enkel…
Ja, titta så fattar ni själva 
Av någon anledning tycker alla häftiga människor i kollektivkretsar (jag är inte där än…) att det är töntigt med majoritetsdemokrati och att riktiga kollektiv pysslar med konsensus.
Jag har inte riktigt förstått vad det innebär ännu men den här filmen skänker i alla fall lite ljus på saken….